Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Elsassfödde konduktören och under samtalets
gång anmärker på att ett skarpt gnisslande ljud
skär genom vagnshjulens enformiga »dunk-dunk».
Hans ansikte lyses upp, och efter att ett
ögonblick ha tystnat för att lyssna, säger han med en
min av stolthet, som jag sent skall glömma:
— A, min fru, det är den härliga fjädern!
Min man begrep ingenting!
Jag förstod däremot genast, att det som för andra
endast var ett oskönt ljud, ett irriterande gnisslande,
för honom var den skönaste musik i världen, ty
det var »den härliga fjädern»: hans liv och hans
kärlek, kamraten, som tillsammans med honom
vakade de långa nätterna, då hans tåg brusade
fram mil efter mil genom sovande, mörka
landskap!
Den första skymt jag får av den efterlängtade
våren är på Strassburgs järnvägsstation, där ett
blomsterstånd prunkar bland packlårar och
framskyndande människor. Men först när vi kommit
nära Lyon, börja träden skifta i ljusgrönt. Det
är underbart att fara våren till mötes. När man är
bofast på en och samma plats, går man i veckotal
och väntar på att de bruna, klibbiga knopparna
skola öppna sig litet. Där kommer en snöstorm
och jagar våren på flykten, och så får man börja
om från början igen och Vänta.
Men när man reser mot våren... Första
timmen snö, man sluter ögonen, ty detta [-ha]man-] {+ha]-
man+} sett förut. Nästa timme: barmark, kala träd,
en skyggt leende sol; så börja trädkronorna lysa
ljusgröna... Tåget rusar vidare: »den härliga
fjädern», som man under resan lärt sig tycka om,
gnisslar högljutt och otåligt, och så, innan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
