Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Därpå kastade han skickligt den hvitgrå hästen
om, och snart sågo de honom och hans
följeslagare åter förena sig med den öfriga armén,
hvilken hela tiden, medan detta lilla intermezzo
varade, i trögt tempo hållit på att marschera
förbi på landsvägen mot Brunswick. I dimman,
mot den tunga grå novemberdagern, mellan de
gula aflöfvade träden, kunde de otydligt se
soldaterna — bataljon efter bataljon, regemente
efter regemente . .. Musiken hördes dämpad,
och till och med fanorna syntes underligt
färglösa och hängde slappt ned i den stilla grå
luften.
Klockan var fyra på morgonen, då Evert
Hatting kom ut från sitt och sin hustrus
sofrum på Liberty Hall. I ändan af den långa
gången, som gick midt igenom hela öfre
våningen, stod en kvinna med nattmössa på
hufvudet och en kofta hängande öfver skuldrorna.
Evert såg, alt det var Sarah Wathier.
Hon stod med ryggen åt honom midt i
månskenet, som bredt och starkt strömmade in
genom det höga gafvelfönstret och klart rutade
golfvet bakom henne, öfver hvilket hennes skugga
föll lång och oformlig. När hon hörde steg
vände hon sig om.
»Är det du, Evert?» sade hon långsamt
och lågt.
»Ja . ..» Han kom dröjande fram till henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
