Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII. Augusti-September 1886 - L. E., En feriefärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
Efter middagen började det regna. Då blef Elma vår »räddande
engel», i det hon ur sitt minnes rika fatabur uppdukade det ena poetiska
praktstycket efter det andra. I fäbodens lilla gästkammare föredrogos
stycken af fru Lenngren, Rydberg, Snoilsky m. ti. Också Annie
lemnade värdefulla bidrag. Fjalar tycktes vara hennes älsklingsskald. Jag
satt i tysthet och gladdes åt att vara flickor verkligen älska svenskt
skaldskap. Så hade vi solosång och samsång, och sä gjordes lekar —
men regnet upphörde ej. Ett beslut måste fattas: öfvernatta i fäboden
eller gå hem? Vi bestämde oss för det senare och vandrade en hel
mil i regn utan alla äfventyr, utom det att Elma kom på hufvudet ned
för en stätta och tappade sin pince-nez, hvilken hon dock fick igen.
För att skydda oss mot regnet voro vi alla utstyrda mer eller mindre
underligt, och Agda har i sin skizzbok förevigat de vandrandes
personligheter.
Våta som tuppar kommo vi hem kl. 10, men voro nästa morgon
lika krya. De följande dagarna delades mellan kammarmusik och
utfärder. Onsdags eftermiddag bröto vi upp från Leksand för att vandra
till Rättvik. Våra vänner i klockargården voro oss följaktiga till
Plints-bergs by. Utsigten derifrån öfvergår i kännares ögon den från de
beryktade Bergsängs-backarna. Efter att ha njutit af utsigten togo vi
in i en bondgård, der aftonmåltid erhölls, bestående af nvkokt potatis
och salt strömming med bittersalt smör och surt dricka. Anrättningen
serverades ute, och af de ätande sutto somliga högt uppe på en stege
och andra på ett källartak. De mer stadiga sutto pä förstugu trapp an.
Natten tillbragte vi i en lada: sju qvinfolk i en lång rad på halm,
med ny väfda präktiga filtar öfver oss, studenten i en vrå, och svalorna
i taket.
Sedan vi följande morgon med saknad skilts från våra
Leksandsvänner, måste vi vandra en hel mil till Rättvik, innan vi kunde få mat.
Elma förklarade visserligen, att hon i Stockholm alltid blef sjuk, om
hon gick ut, innan hon förtärt något; men jag lugnade henne med att
luften här var så frisk, att hon ej behöfde vara ängslig — och sjuk
blef hon ej heller. Från Rättvik gingo vi med angbät till Mora, der
vi besågo Vasamonumentet m. m. I Mora började vår egentliga
fotvandring, som skulle sträcka sig till Åsens by i Elfdalen. Sedan vi
ined färja kommit öfver elfven, hade vi att tålmodigt vandra öfver en
nära 2 mil lång sandmo. Nästan inga menniskoboningar, endast några
öfvergifna fäbodar sågo vi på vår väg. Dagens mål var Elfdalens
kyrkby, och för att hinna fram begagnade vi oss af det i Norge s. k.
ak- och gå-systemet. När flickorna åkte, var det för dem ett stort nöje att
spräka med skjutskarlarna. I kyrkbyn finnes lyckligtvis en mycket god
gästgifvargård, hvars värdfolk visade oss mycket tillmötesgående i alla
afseenden. Särskildt förtjenar deras prisbillighet mot turister att
beaktas. Vi skola alltid i tacksamt minne bevara deras vänlighet.
Följande dag skulle vi bevisa oss som »sanna och verkliga turister». Våra
dagsmarscher hade dittills varit mycket spaka. 1 1 eller 2 mil hade
varit det högsta vi åstadkommit. Nu skulle vi på 1 dag gå 3 mil:
från kyrkbyn till Åsen och tillbaka igen. En utväg hade ju alltid
varit att taga skjuts, men vara kassor och vår turistära manade oss att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
