Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
Den gamle herrn försjönk i sina tankar, som han sä ofta
brukade göra; hans blick blef frånvarande och han gaf icke akt på, att
brorsonen, sedan han slutat sina bestyr med likörkruset, nu satt och
betraktade honom.
Öfver detta godmodiga unga ansigte med sina stora mustascher
och sina vänliga ögon hade det lagt sig ett innerligt deltagande.
Hans eget hjerta var så rikt och fullt, nu rörde honom fattigdomen
i den gamles lif på ett annat sätt än förr, då han sjelf var en glad
student, som njöt af den smula hemtrefnad enstöringen förmatt skapa
omkring sig. Hur grått hade ej håret blifvit! Hur firadt detta
hederliga, hjertegoda ansigte! Han lade sin hand på hustruns arm,
och hennes ögon följde riktningen af hans blick.
»Man kan se hur van farbror är att vara ensam», sade han, och
rösten var mjukare än vanligt, »den der inåtvända, koncentrerade
blicken är så typisk för dem, som äro hänvisade åt sig sjelfva.»
Som med len hand väckte orden den gamle ur hans grubbel.
Han såg upp, och de rörliga dragen jemnade sig till ett vänligt
leende. Hvilket vackert patriarkhufvud det var i alla fall!
»Ja; och derför skall du ha tack, att du drog mig hit», sade han,
»af mig sjelf hade jag nog aldrig kommit».
Hans tack var uppriktigt, Det fans något hos dessa unga
menniskor och i deras sunda hvardagslycka, som verkade helande på
hans sönderreflekterade sinne, och som gaf honom något af den
sinnesro, han så länge längtat efter. Och sa låg det något i att
känna denna varma, mjuka lilla kropp i sina armar, som kom hans
spridda medkänslor för allt lefvande att samla sig, — samla sig i
kärlek till detta lilla barn, som likt en skjuten fågelunge hängde pä
hans knä, med det silkeshariga hufvudet tryggt hvilande mot hans
bröst.
»Han sofver[» hviskade modern och böjde sig ned för att se in
i det finhyade ansigtet, »han är trött, han har somnat. Se hur rart
han sitter hos farbror!»
Farbror bejakade utropet med en nick, — högtidlig, vigtig,
nästan andaktsfull.
Man log mot hvarandra och gick på tå. Unga frun satte en
kopp i herr Tobiassons lediga hand, och man serverade honom der
han satt, för att han ej skulle behöfva resa sig. Man drack kaffe
och man pratade halfhögt. Herr Tobiasson log och nickade, men var
sparsam med svaren. Kunde man vänta, att han skulle svara,
upptagen som han var af en så maktpåliggande funktion! Då och då
såg han med kärlig omsorg ned på det blonda hufvudet, som
viljelöst och tyngdt af sömn låg mot hans bröst.
Frun antydde, att pigan skulle komma in och taga den lille, han
kunde vara till besvär. Men herr Tobiasson sköt fram sina läppar,
så att hakan plattades in till ett intet, och han drog samman hela
sitt gummiansigte till en enda protest, på samma gång han myndigt
afvärjande viftade ett nej i luften med sin lediga hand.
Och man höll af herr Tobiasson för det, man var förtjust i
herr Tobiasson; han var rent af idealet för en grandonkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
