Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
sakta ett hörn af tidningen, än knöto de sig krampaktigt om
hvarandra, medan flickans mörka blick fördjupade sig i fjerran.
Det låg drömmande tystnad öfver det vida hafvet, som färgades
gråblått af en gråblå himmel, der dunkla skyar gledo i ett oändligt,
böljande tåg. Måsarna, som ströko öfver vattnet med slaka vingar,
bröto sig hvita som vågskum mot allt det entoniga blå.
Med hakan stödd mot handen, inandades Ruth hafvets friskhet
och strandens doft af tång. Som hon nu satt der, tecknade sig
hennes hufvud skarpt mot luften. Håret var glänsande brunt och
öfver-flödande yppigt, nacken fyllig och hvit, men tinningens ömtåligt fina
byggnad, ögonlockets stolta hvälfning, den mjukt slutna munnen och
,den spetsiga, sentimentala lilla hakan gaf ett vekt och drömmande
drag af nali me tangere åt hennes bleka profil.
Hon lutade sig ut öfver gallret. Längst invid stranden suckade
en bölja lagt, längtansfull^ oroligt, och ett ögonblick var det som
skulle den djupa tystnaden brustit för denna suck, men när stillheten
kom tillbaka, kom den qvafvare, tyngre än förut.
Ruth steg upp och knöt händerna om jernet. Alldeles rak stod
hon med slutna ögon och hoppressade läppar i tyst förtviflad kamp
mot det, som nu bröt upp inom henne. Konstnärsdrömmar,
konst-närsqval hade väckts af ett par rader ur en tidning och rört upp
stiltjen i hennes själ, tills tankarna mötte hvarandra likt klingor,
som blixtra i sh’id.
I skärande klarhet såg hon ett ögonblick hela sitt lif— det lif,
som drömmes och det lif, som lefves — — — År och dagar drogo
henne förbi — färglösa och tomma, ty allt som var ljust och djerft
och gladt, det låg sä fjerran bortom ett minne, som nu reste sig likt
gränstecknet på vägen . . .
Intryck för intryck genomlefde hon den aftonen i Italien, då hon
för första gången märkte, att andra viljor skulle korsa hennes; —
hon såg trädgården, der de gingo, hon och tant Änne Marie, och
hon kände doften af rosor -—■ — —.
Det klingade någonting i den blåa luften, någonting så skirt
som ljusa toner, hon hörde dem — utom sig — inom sig — nej,
hvar kunde hon icke säga, ty hon gick så upp i omgifningen, att
hon icke längre visste, hvad som var naturens eller hennes egen själ.
Med sin lärares sista, uppmuntrande ord i sina tankar, gick hon
drömmande mellan rosenhäckar — och så fyllde hon på en gång
luften med sin stora, stolta och rena stämma som förklingade i
däm-padt eko. Hon stod stilla. Med lysande ögon och leende läppar
stod hon bugande som under ett bifallssorl, och rosenhäckarna — de
blefvo berg af buketter, som kastades till hennes fötter af en hänförd,
stormande publik.
I nästa ögonblick sprang hon fram till grefvinnan: »Jag vill
debutera, tant Änne Marie!»
»Dul» Grefvinnans ögon fingo en blåaktig glans som af stål.
»Tror du, att clet var derför vi låtit dig studera, onkel och jag?
Men, barn, är konsten dig icke nog längre? Ar det publik du
vill ha?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
