Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 1888 -
357
nedstörtade af taket. Då följde murarnes ramlande, bullret af
sten och murbruk, som i fallet grusades till atomer, plank
orne» och bjelkarnes brakande, lampornas och ljuskronornas
hväsande, och jemmerropet af hundrade i dödsångesten, i
böljan vildare och högre, derpå svagare och lägre, tilldess
allt blef tyst."
"Allt var mörkt. En tyngd låg på mina skuldror som en
Atlas ej skulle kunnat lyfta. Mitt vänstra ben satt fast
emellan tvenne plankor, hvilket jag, redan innan smärtan
underrättade mig derom, upptäckte vara vridet och afbrutet. Den
lilla kammare hvari jag satt liknade nära en triangel.
Ofvantill kunde jag utsträcka hela min arm, men öppningen var icke
större än att den jemt och rätt kunde komma in. Framför
mig var, såsom det tycktes, en vägg af fast jern, och
nedanföre och på sidorna ett lager af trä och tegel, som blifvit
krossade i fallet
"Då de blandade ljuden som jag nyss beskrifvit aftagit
till ett doft, aflägset qvidande, uppsteg en enda röst; det var
rösten af det förut omtalta fruntimret, — ett vildt, gällt,
oafbrutet skrik. Jag vet ej huru länge det varade; det blef med
hvar minut mer klagande, och skar mig uti själ och hjerta
tilldess mina marterade känslor funno lindring i en dåniog.
Den måste varat länge, ty då jag återkom till sans var det
en lång stund förrän jag kunde begripa min belägenhet, eller
återkalla något i mitt minne. Omsider upptäckte jag den
förfärliga sanningen, och kände kallsvetten falla i stora droppar
ner ifrån min panna. Den röst jag hört existerade sannolikt
blott i min inbillning, tv allting var nu tyst Ett doft, svagt
ljud susade i mina öron, hvilket jag sluteligen kunde igenkänna
såsom jemrandet af flere menskliga varelser, som voro skilda
från mig. Jag fann mitt öde mer beklagansvärdt än deras.
Jag var allena, afstängd äfven ifrån allt deltagande i lidandet,
då de öfrige åtminstone hade trösten att igenkänna hvarandras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
