Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och deras uppfattning af alltings enhet såväl naturens som
människosjälens blir föremål för en komisk skildring, som lagts i åsnans mun.
Deras publikationer bli ej heller lottlösa: Svensk Litteraturtidning t. ex.
skildras såsom en skonert, som från Leipzig inför tyskt grillfängeri och
snack därom o. s. v.
Atterbom snärtas af den Rääf närstående Livijn för sin metod att
rätta de folkvisor han utgaf och framställes såsom tankfull, dyster,
trånsjuk, sirlig i sitt tal; han jonglerar med fosforistiska klangord och
filosofiska termer — ett rätt godmodigt skämt med mindre lyckade
vändningar i hans dikter och prosaförfattarskap. Hans ungdomliga
själföf-verskattning, som ju nu var en öfvervunnen ståndpunkt hos honom,
skonas ej heller.
Jämte Atterbom är det egentligen öfver den »högtbeskenade
Lorenzo» som gycklet går ut. Han skryter helt gemytligt och får låta ett
skämt med hans oförnekliga skrifklåda och stora glädje åt allt hvad
kritik heter behaga sig. Sondén berättar, att han var synnerligen belåten
med raden:
Lorenzo, stolt, med kritiska lorgnetten
betraktade förödelsen på slätten.
Däremot var han till en början ej fullt nöjd med det skämt
vännerna drefvo med hans filosofiska studier, hans förkärlek för det absoluta.
Askelöf och Livijn få påskrifvet, därför att de efter Polyfems
nedläggande dragit sig ifrån de andra och tänkt göra så mycket, som på
grund af deras lättja aldrig blef af. Och den senare säger träffande
om sig själf, att han aldrig skall sluta hvad han börjat och att han
föga bryr sig om andra men däremot smädar alla.
Eljest synas Livijn och Dahlgren i denna natt bilda en grupp
för sig själf, en bacchanalisk duo, som ej har samma intresse för
fos-foristemas allvarliga företaganden som de andra. Argus kommer i
underjorden att pina dem för deras spott och hån; deras värsta plåga blir,
att de ej få rådrum att skratta.
I punschens gyllne floder
bor sanningen, all skönhets milda moder,
proklamerar Mollbergsson, men det tycker ej den för det Absoluta
intresserade Lorenzo om. Och Mollbergs oregerlighet och ogenerade
författarskap framhålles vederbörligen.
En bärsärk lik i götiskhet och kynne
for fader Mollberg fram bland sten och grus;
än rände han i kapp med Riddar Tynne,
än flög han på trollpackorna burdus:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
