Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
således hit till slut ändå. Du vet inte, hur jag har
längtat efter dig. Nu, är du här igen och jag är hos dig.»
»Ack, käre herre, det är långt till Köpenhamn.
Nu kan I inte längre vinka åt mig, när jag släpper
ut mina duvor.»
»Duvorna», sade konungen och skrattade. »Nej,
men du lilla toka, har du dem med dig? Se, hur
förskrämda de stackars kräken äro och hur de tränga
ihop sig. Ingenting är sorgligare att se än fåglar
i bur.»
De satte sig på buk vid buren och skrattade och
pratade och sågo på de instängda fåglarna.
»När får jag se min käre herre igen?» frågade hon,
när han slutligen tog avsked.
»Här komma goda dagar, Dyveke», svarade han.
»Nu skall jag stanna länge i Köpenhamn, ända tills
herredagen, som skall bekräfta! mitt val till rikenas
konung, är över. Hela dagen får jag nog att göra,
men när kvällen kommer, rider jag till Hvidöre
kungsgård till min lilla duva.»
»Varje kväll», sade Dyveke och klappade i
händerna.
»Varje kväll.»
Och varje kväll red konung Kristian ut genom
österport, endast åtföljd av Albrecht von Hohendorff.
Den präktiga hästen flög fram under sporrhuggen.
Den röda, skinnbrämade kappan fladdrade för vinden,
och om han mötte några av allmogen, togo de av sig
mössorna och bugade sig till marken och sade till
varandra:
»Nu rider hans nåde till Dyveke.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
