Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag tror, att jag skall skicka Edle tillbaka till
Bergen», sade Sigbrit.
»Gör inte det», sade Dyveke. »Hon älskar
slottsbefälhavaren, och så god och vacker som hon är, måtte
hon väl kunna vinna honom. Jag tror själv, att herr
Torben gick i ett rus i dag eller att han inte visste
vad han gjorde.»
»Det tror jag med», svarade Sigbrit.
Dagen därpå tog hon Torben Oxe i enrum. Hon
såg länge och skarpt på honom, och han såg fräckt
tillbaka, men slog slutligen ned ögonen. Han insåg,
att Dyveke hade honom i sitt våld, om hon ville, och
att det gagnade föga, om han åberopade sig på Sigbrit
Willums ord. De hade fallit så, att hon lätt kunde fria
sig från dem. Och hans nåde skulle säkert tro henne.
Han önskade sig långt därifrån och förbannade sitt
otyglade sinne. Men under tiden såg han för sin syn
Dyvekes skönhet, och hans begär efter henne blev
starkare än någonsin.
»I tog en gång en adelsman med våld och tvang
honom att sälja gården till er på de villkor, I
önskade», sade Sigbrit.
»Den saken ha vi länge sedan förlikts om», svarade
Torben buttert.
»Väl ha I det», sade Sigbrit. »Jag påminner eder
bara om det för att säga er, att kvinnor fångar man
inte på det viset. I for för våldsamt fram mot Edle.
Styr eder en annan gång, annars kan det gå eder illa.»
Torben Oxe visste, att han var räddad för denna
gång. Men han förstod också, att han var i Sigbrits
våld och att hon kunde låta honom fälla vilken dag hon
ville.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
