Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ellen Marsvin svarade ingenting. Hon såg på
konungens ögon, att det låg någonting bakom hans
ord, och var efter Thomas Nulls skämt fullständigt
på det klara med vad det gällde. Konungen nickade
åt henne och skrattade.
»Hur mår Kirstine Munk?» frågade han därpå.
»Hon är ju fullvuxen jungfru nu och borde vara hos
sin moder, när hon har gäster.»
»Kirstine mår bra», sade fru Ellen. »Hon strövar
omkring i skog och mark som ett barn, som hon ju
också är. När hon kommer hem och får höra, att
eders nåde sitter på Lundegård, så kryper hon säkert
och gömmer sig i något hål, så skrämd som hon
blev sist av eder.»
»Det var synd», sade konungen. »Det var icke
min mening att skrämma det vackra barnet. När vi
nu ha ätit och druckit, skall jag själv leta reda på
liten Kirsten. Vill du slå vad om en rosenobel, Ellen,
att jag får reda på din vackra dotter?»
»Om eders nåde önskar tala med min dotter, så
tycker jag, att det är mest passande, att I talar med
mig först», sade Ellen Marsvin.
»Med eder?» svarade konungen och skrattade. »Så
vidt jag vet, ha vi intet annat otalt med varandra än
om kreaturen.»
Thomas Null och Vilhelm Dopp skrattade. Fru
Ellen såg osäkert på konungen.
»Lita bara på mig, Ellen», sade han. »Du ser
ju ut som om du aldrig förr varit med om ett skämt.
Men liten Kirstine vill jag träffa, och det i dag, om jag
också skall behöva anställa jakt efter henne i
Lundegårds skogar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
