Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon utkämpade mången skarp skärmytsling med
modern, som dag för dag såg henne glida ifrån sig.
Hon var inte så hård som Ulrikke Eleonore, teg eller
svarade med milda ord, men hon gav sig inte. Och
allt vad hon såg och hörde av fadern, gav henne
vapen och styrka att hålla ut och vara sig själv.
Storkansleren önskade ingenting högre än att få
berätta för henne om hovet och festerna och hela det
brokiga livet inne i Köpenhamn. Hon behövde blott
säga ett ord, och han överflödade med de underbaraste
historier. Det var någonting annat än Jytte Vibes
förskrämda berättelser. Han berättade öppet och med
lysande ögon, han vägde inte sina ord, han tänkte inte
ens på att hon ännu inte var stort annat än ett barn,
utan återupplevde sin ungdom och mandom i den krets,
där han ansåg det endast vara värdt för en adelsman att
leva.
Frågade hon, fick hon tusen svar på varje fråga.
»Ack, att jag skall vara så gammal och sjuk», sade
han. »Det skulle vara en lust att få införa dig, mitt
hjärtebarn, vid hovet. Du vet inte själv, hur vacker du
är. Vackrare än någon av hovdamerna nu för tiden.
Om du trädde in i salen, skulle allas ögon riktas mot
dig, och herrarna skulle fröjda sig och damerna dö av
avund.»
» Varför har du inte tagit mig med dig dit, far?»
frågade hon.
»Ja, det var just det», svarade han sorgset. »Nu
skulle jag kunna, och nu kan jag inte. Och förut...»
»Det var mor, som inte ville», sade Anna Sofie.
»Men hon är inte annorlunda nu än hon var då.»
»Nej», sade storkanslern. »Hon har samma svåra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
