Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Sagan om Vagnberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Behärskande sin fruktan lindade han det svarta tyllet
kring sin glimmande guldurna och såg sig om för
att gå. I detsamma fann han sig liggande på
bergsluttningen med huvudet mot en mossbeväxt sten,
och trodde sig ha vaknat från en sällsam dröm.
Sakta reste han sig upp för att söka efter sitt guld,
men fann blott en smutsig trasa, liknande ett stycke
av en svepning. När han tog i den, klibbade den fast
vid fingrarna. Svärjande slungade han den ifrån
sig, och tyckte sig i detsamma höra ett hånande
skratt eka bland klipporna.
När Jan fått gården byggd och åkrarna brutna,
när ladugården var full av boskap och plånboken full
av sedlar, då nalkades tiden att kontraktet med den
svarte var på upphällningen. Och en natt, när han
som vanligt befann sig på berget för att få
anvisning på nya skatter, togs han upp i den vagn han
själv timrat, och i sällskap med den lede åkte Jan
bort, ut i rymden, för att aldrig mer återvända. Och
i den natten brann hela hans gård ned till aska, och
all boskap blev innebränd. Så att när de röda,
slickande lågorna fräste i Jans spåntak, då for han
själv bort till de svarta och dömdas glädjelösa rike,
för att betala sin gamla skuld med sin odödliga själ.
Men berget fick heta Vagnberget, och så heter
det ännu i dag."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
