Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Det kallas vidskepelse
- Karigos underverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
de voro vackra. Vinden for fram under dem och
spelade på det daggiga gräset. De voro vackra — och
då måste de vara själ, vara andar, som allt annat.
Allt var själ.. .
Han satt och grubblade, glömde att han var
hungrig och att trollkarlen väntade på honom. Han lutade
huvudet i händerna och så småningom gled
stämningen bort, som det alltid gick, när han suttit länge
med halvöppen mun, glänsande ögon och glödande
kinder.
*
— Va fan sitter du å tjurar efter? frågade en
grov röst uppifrån fönstret. Det var Karigo, som
tittat ut och fått syn på honom. Olle steg upp och
skakade med en rysning bort det mulna rusk som
krupit på honom. En ohygglig leda steg upp i hans
hals, mest över Karigo, denne okunnige snålvarg
med sitt kalvskinnsgula ansikte.
Han steg in och studsade mot rummets rökmättade
halvskymning. Detta, som såg utan att synas, var
överallt härinne. Det glimtade vitt som bitar av segel
ur de mörka hörnens skräpiga rusk, det liknade vita,
trasiga ögon. . . Det satt där och stirrade. Och lät
det inte som jämmer, när moraklockan slog? Vad
var det? Och vad hade han med det att göra, när
han var trött och hungrig?
Den osande fotogenlampans röda låga skälvde
borta vid bordet. Karigos gamla hushållerska satt
vid den väldiga järnspiseln med en snörvlande
krit-pipa mellan sina tandlösa käkar. Hon sneglade lömskt
under lugg och spottade då och då ut i askhögen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/1/0247.html
