Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han
tungt och stånkande stödde sin väldiga,
vinfatslik-nande kropp, kunde det hända att han mötte
traktens dåre, Tun-Lars. Då ljusnade Nilenius dödsdystra
ansikte, han log försmädligt och klappade Tun-Lars
på axeln.
— Sa du följa hem å sjonga för mina barn, hööh?
Tun-Lars grinade till, ryste på sig och svarade inte.
Han svettades ohyggligt i värmen, iförd tre vinter-’
överrockar och pälsmössa. Nilenius funderade ut
något, och medan Tun-Lars lipade, blåste och på alla
sätt gjorde sig galen, viskande och tjattrande och
ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned
väskan, böjde sig mödosamt ned mot dikeskanten och
plockade pustande en handfull maskrosor. Han satte
en blomma i vart knapphål på fånens överrock och
fullt kring mössans slag — Hi hi hi, fnittrade Lars,
ä an toku, skä ja var så fin, ja?
— Visst ska du vara fin. Å nu följer du hem å
sjonger denna visan om Sakkeus, som du kan, då får
du kaffe. Hööh!
Och så föste han den tokige framför sig hem till
gården, där han i timtal satt och hörde honom sjunga
om Sakkeus. Lars sjöng med näsan lika mycket som
med munnen och sången lät som om den kommit
fram, siktad genom ett kolfat. Nilenius satt och
stirrade på fånen, helt förtjust, tills han plötsligt blev
helt allvarsam och började fnysa. Men när Lars tog
till sitt värsta grin, skrattade även Nilenius,
konstgjort, mekaniskt, utan att en linje ändrades i det
röda, köttiga ansiktet:
— Hö! Hö! Hö! sade han torrt. Och de sutto se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
