Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
III
Den blinde hade kravlat sig fram mot
stugudörrn, där han hörde bråk, skratt oeh rop och väsen,
och han famlade nervöst omkring sig med käppen
utan att veta vad han gjorde. Kerstin pratade i en
enda fart med den nykomne, som svarade på en så
underlig dialekt att Lars inte begrep det. Kanske
det var engelska, tänkte han. Pojken var ju bliven
ingenjör — och rik! Kanske han inte talade
svenska mer? Lars begrep inte att ingen såg honom, han
kanske skulle gå in — ifall det nu passade sig att
stiga på så där, när det var så här–-Om
han inte kom i vägen? Men i sin iver att få hälsa
på sonen höll han ut sin högra hand rakt i luften,
famlande, som om han väntat finna sonens hand
utan att gå närmare. Men när han inte kände någon
hand lät han sin egen sjunka och ropade, utan att
längre kunna behärska sig:
— Är du hemma, Karl Magnus?
Karl Magnus kom ut, klädd i khaki, benläder och
solhjälm, och det nästan förargade honom att inte
gubben kunde se allt detta, inte heller hans feta
ölansikte, precis likt en förvaltares eller bryggares.
Och han ryggade tillbaka inför det vanställda
ansiktet, de röda hålorna där de stålgrått vassa
ögonen en gång suttit, den nedsölade tröjan och det
ovårdade håret och skägget. Den gamle blinde var
ju avskyvärt ful. Han måste ändå gå fram och
hälsa, och ett slags medlidande som kanske hade en
svag ton av ömhet grep honom. Han hälsade nästan
hjärtligt, men drog strax tillbaka sin hand igen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
