Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fragment ur Den Underbara Byttans berättelse - Den Underbara Byttans tal om poesin m. m. Den Underbara Byttans visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Deri sista versen, skroderade Byttan, närmar sig
avgjort centrallyriken Den kläder sitt
evighetsinnehåll i en alldaglig dräkt för att så mycket lättare
behaga den stora allmänheten. Men — och här vände
Byttan överkanten av sina kimmar mot den
regndigra himlen och grät — det fattas kultur i mitt
språk, och frågan är om det inte också fattas mening.
Jag liksom anar det centrala, men jag kommer det
aldrig in på livet. Adiafora, adiafora —o du de
folkliga filosofernas förföljare! Det vore bättre att Kant
aldrig funnits till än att ingen skulle kunna sätta
honom på vers!
★
Sålunda sjöng den Underbara Byttan och dansade
och var glad, hoppande vägen framåt som om hon
haft radium i magen i stället för beck, ister och
brännvin. Om en stund mötte hon en underbar varelse.
Först trodde hon det var en råtta i anseende till
den långa svansen.
Här gnags ingenting, gamla ostknaprare! skrek
Byttan högfärdigt. Gå hem och föd dina ungar och
begrunda livets korthet på husgolvet:! Förresten
kommer katten Skäggkäft säkerligen att äta dig innan
kvällen.
— Skäggkäft kan du vara själv, gamle
farstu-sittare! fnyste varelsen. Jag är handelsman Repströms
gamla sura pipa.
— Vart ska du då ta vägen? frågade Byttan litet
snopen, ty när hon såg de djupa ärggröna vecken i
Pipans buckliga mässingspanna, anade hon en
konkurrent i skaldekonsten. — Raska på, sursnörvlare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
