Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Goda och onda änglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
»ÅK ja», svarade mr. Waterbrook, i det han
spetsade munnen och lekte med sin urkedja på ett
förmöget, vederhäftigt sätt. »Jag skulle vilja säga, att
han är en sådan där, som står i ljuset för sig själf.
Ja, jag skulle vilja säga, att han till exempel aldrig
blir värd fem hundra pund. Traddles
rekommenderades åt mig af en jurist bland mina vänner. Åh
ja, ja visst, han har ett slags talang att sammanfatta
mål och uttrycka sig klart i skrift. Jag kan under
årets lopp alltid finna sysselsättning för Traddles,
skaffa honom en i hans låge afsevärd inkomst. Jaha,
jaha.»
Jag tog lifligt intryck af det särdeles trygga och
själfbelåtna sätt, hvarpå mr. Waterbrook allt
emellanåt uttalade de små orden ja och jaha. Det låg så
mycket uttryck däri. Det bibringade mig
föreställningen om en man, som födts till världen om icke
med en silfvers ked i munnen så med en stormstege
i handen, och som efter hvarandra bestigit lifvets
alla höjder, tills han nu från befästningarnas spets med
en filosofs och en skyddspatrons öga skådade ned
på folket i löpgrafvarna.
Tag sysselsatte mig alltjämt med dessa reflexioner,
då det anmäldes, att middagen var serverad. Mr.
.Waterbrook förde ned Hamlets moster, mr. Henry
Spiker bjöd armen åt mrs. Waterbrook. Agnes, som
jag gärna fört ned själf, fick till kavaljer en smilande
figur med klena ben. Uriah, Traddles och jag,
representerande sällskapets yngre afdelning, gingo ned
sist, i hvilken ordning vi behagade. Det förtretade
mig icke så mycket att gå miste om Agnes, som det
annars skulle gjort, ty nu kom jag i tillfälle att i
trappan förnya min bekantskap med Traddles, som
hälsade mig med mycken hjärtlighet, under det att
Uriah vred och slingrade sig med en så närgången
tillfredsställelse och ödmjukhet, att jag haft lust att
kasta honom öfver balustraden.
Traddles och jag skildes åt vid bordet, ty vi
hade fått plats vid två motsatta hörn, han i glansen
af en rötd sammetsdam, jag i skuggan af Hamlets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
