Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Goda och onda änglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4.2
»Nog vore det mycket angenämt», sade Uria!?
och vred sig.
»Nå, så kom då!» sade jag.
Jag kunde inte låta bli att bemöta honom litet
kbrt, men han tycktes ej taga det illa. Vi togo
närmaste vägen och växlade ej många ord. Han var
så ödmjuk i förhållande till de där anskrämliga
handskarna, att han inte fått dem på sig än, knappt
gjort några framsteg med deras pådragning, då vi
kommo fram.
Jag ledde honom uppför de mörka trapporna^
på det han icke skulle stöta hufvudet emot någonting,
och jag försäkrar, att hans kalla, fuktiga händ kändes
så gr|odlik i män, att jag frestades att släppa den]
loch springia ifrån hjonom. Agnes och gästfriheten!
togo dock öfverväldet, och jag ledde honom till min
härd. Då jag tändt ljusen, föll han i en ödmjuk
hänryckning öfver -det rum, som uppenbarades för
honom, och när jag sedan värmde upp kaffet i den
anspråkslösa bleckpanna, hvari mrs. Crupp fann för
godt att koka det — antagligen af det skäl, att pannan
icke var efsedd för kaffe utan för rakvatten, Och
för att en dyrbar patenterad kaffekokare stod och
rostade i skafferiet — visade han så mycken rörelse,
att jag med nöje hade skållat honom.
»Nej, vet ni, master Copperfield — jag menar
mister Copperfield», sade Uriah, »aldrig hade jag väl
tänkt mig, att ni skulle passa upp på mig! Men pä
både ett och annat sätt händer det mig så mycket
som jag aldrig kunnat vänta mig, jag som är så
ringa, att det är som regnade det välsignelse öfver
mitt hufvud. Ni har väl, kan jag tro, hört något
om förändringen i mina utsikter, master Copperfield
— ursäkta, mister Copperfield?»
Då han satt där i min soffa, med de magra
knäna stödjande kaffekoppen och med hatt och
handskar bredvid sig på golfvet, medan han rörde och
rörde i koppen och, utan att tyckas se mig, mot
mig vände sina skugglösa röda ögon, som sågo ut
som hade de svedt bort ögonhåren, samt, på sätt jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
