Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Goda och onda änglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
honom. Men då han gjorde detta, såg Agnes bara
på mig, och då ingen annan än jag märkte det,
skakade hon sakta på hufvudet.
Som ja,g antog, att hon just inte kunde känna
sig hemmastadd med de människor, hos hvilka hon
nu, vistades, gladde det mig nästan att höra, att hon
skulle resa därifrån om några dagar, ehuru det
kostade på mig att så snart åter nödgas skiljas från
henne. Af denna anledning stannade jag kvar tills
gästerna gått. Att tala med henne och höra henne
sjunga var för mig en så angenäm påminnelse om
mitt lyckliga lif i det allvarliga gamla hus, som hon
så förskönat, att jag kunnat stanna där halfva natten;
men som jag icke hade någon förevändning att dröja
där, sedan alla ljusen i mr. Waterbrooks umgänge
för dagen blifvit släckta, tog jag, ehuru ogärna,
afsked. Mer än någonsin kände jag då, att Agnes
var min goda ängel, och om jag, då jag tänkte på
henne, tyckte att hennes ljufva anlete och lugna leende
lyste ned på mig som från någon högt öfver mig
stående, änglalik varelse, så var det väl ingenting
ondt i det.
Jag sade nyss, att alla gästerna gått, men jag
borde ha undantagit Uriah, ty han upphörde aldrig att
förfölja oss. Han kom tätt efter mig, då jag gick
utför trappan. Han var tätt invid mig, då jag
lämnade huset, långsamt inpassande sina
benrangels-fingrar i ett par anskrämliga och än mera
lång-fingriga handskar.
Det var inte för att jag eftersträfvade Uriahs
sällskap, utan för att jag erinrade mig Agnes* bönj,
som jag bad honom komma hem till mig och dricka
en kopp kaffe.
»Åh, för all del, master Copperfield — ursäkta,
iag menar mister Copperfield, men det andra faller
sig så naturligt», svarade han, »inte skall ni ålägga
er något tvång genom att be en så ringa person
till er.»
»Jag gör det inte af tvång», sade jag. »Vill ni
komma ?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
