- Project Runeberg -  David Copperfield /
471

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. Jag ger mig fången

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

73

KAP. XXVI.

Jag ger mig fången.

Uriah Heep såg jag sedan inte till förrän den dag,
då Agnes lämnade staden. Jag gick till
diligenskontoret för att taga afsked af henne och se då hori
reste; och där var också han, och han skulle med
samma diligens återvända till Canterbury. Det
be-beredde mig någon liten tillfredsställelse att se hans
snäf va, kortlifvade, högaxlade mullbärsfärgade
öfverrock uppflugen i sällskap med ett tältliknande
paraply på diligenstakets baksäte, då Agnes naturligtvis
satt inuti vagnen, men hvad jag led under mina
bemödanden att vara vänlig mot honom, då Agnes såg
oss, förtjänade kanhända den lilla belöningen. Vid
diligensfönstret strök han omkring utan ett ögonblicks
afbrott, alldeles som han gjort på middagen,, och
likt en väldig roffågel slukade han hvar stafvelse
jag sade till Agnes eller Agnes till mig.

Under det tillstånd af oro, hvari hans afslöjanden
framför eldbrasan försatt mig, hade jag mycket tänkt
på de ord Agnes begagnat med afseende på ko
nipan is kapet. »Jag gjorde hvad jag hoppas var rätt.
Öfvertygad om att det för pappas sinneslugn var
nödvändigt att denna uppoffring gjordes, bönföll jag
honom att göra den.» En pinsam aning om att hon
skulle böja sig för och stödja sig vid denna känsla,
med afseende på hvilken uppoffring som helst för
hans skull, hade tryckt mig ända sedan dess. Jag
visste, hur hon älskade honom. Jag kände hennes
h|ängifna natur. Jag hade af hennes egen mun hört, att
hon ansåg sig som den oskyldiga anledningen till
hans förvillelse och att hon till honom stod i en stor
skuld, som hon lifligt önskade att betala. Det var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free