Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIX. Jag besöker åter Steerforth i hans hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
så ohjälpligt och så sorgligt, låg afslöjadt för mig.
Under hela den dagen, framför allt från den stund
då det nyss anförda samtalet ägde rum, anlitade!
Steerforth hela sin förmåga, det vill säga bela sin
natürliga lätthet, för att förvandla denna underliga
varelse till en angenäm och harmonisk
sällskapsmänniska, Att han lyckades var ingen öfverraskning för
mig. Att hon kämpade emot det tjusande intrycket
af denna älskvärda konst — som jag då höll för
älskvärd natur — förvånade mig icke heller, ty jag
visste, att hon stundom var ovänlig och motspänstig.
Jag såg hur hennes ansiktsuttryck och sätt så
småningom förändrades; jag såg hur hon betraktade
honom med tilltagande! beundran; jag såg hur hon gjorde
sina allt svagare och svagare men ständigt harmsna
försök att motstå den fängslande förmåga han ägde,
och det var som om hon ogillat sin svaghet; och till
sist såg jag, hur hennes skarpa blick mildrades, hur
hennes leende blef vekt, och jag upphörde att vara
rädd för henne, som jag förut varit hela dagen,, då
vi nu sutto kring elden, samtalande och skrattande
lika oförbehållsamt som om vi varit barn.
Om det var för att vi redan suttit där så länge
eller för att Steerforth beslutat att icke låta den
vunna fördelen gå sig ur händerna, vet jag inte;
säkert är, att vi ej stannade kvar i matsalen fem
minuter sedan hon gått. »Hon spelar på harpa»,
sade Steerforth sakta, då vi kommo till salongsdörren,
»och jag tror inte, att någon annan än min mor hört
henne göra det på de sista tre åren». Han sade
detta med ett egendomligt leende, som genast
försvann, och’ då vi kommo in i rummet, funno vi henne
ensam.
»Stig inte upp!» bad Steerforth — hon hade redan
rest sig. »Min bästa Rosa, gör inte det. Var nu
riktigt älskvärd, och låt oss höra en irländsk visa.»
»Inte bryr ni er om irländska visor?» sade hon.
»Jo, mycket!» sade Steerforth. »Jag föredrar dem
framför alla andra. Och äfven Bellis är så förtjust i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
