Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXV. Förstämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i i
till hökarboden och intaga den säng, som mr.
Peggotty nyligen lämnat. Som hökarboden var belägen
vid Hungerford Märket, och Hungerford Märket såg
helt annorlunda ut då än nu, löpte en liten träkolonad
utanför ingången — ■ ej olik den som fanns utanför
det lilla huset där den lilla gubben och den lilla
gumman bodde i sagboken —, och den behagade
storligen mr. Dick. Behaget af att bo ofvanför detta
arkitektoniska mästerverk skulle ha tröstat mr. Dick
för många ölägenheter; men nu fanns det just inte
några andra ölägenheter än den där lukternas
mångfald jag redan beskrifvit, jämte bristen på svängrumj,
och mr. Dick var alldeles förtjust i sitt krypin. Mrs.
Crupp hade helt spefullt förklarat, att där var inte
utrymme nog för att svänga en katt, men mr. Dick
anmärkte mycket riktigt då han satte sig på sängen
och glned sitt ben: »Ser ni, Trotwood, jag har inte
lust att svänga en katt. Det plägar jag aldrig göra.
Och hvad betyder det då för mig?»
Jag sökte utforska, om mr. Dick hade något
begrepp om anledningen till denna plötsliga och stora
förändring i min tants affärsställning. Som jag kunnat
vänta, hade han det icke. Det enda han hade att
berätta därom var, att min tant i förrgår sagt till
honom: »Säg mig, Dick, är ni verkligen i grund och
botten den filosof jag ansett er vara?» Han hade
då svarat, att han hoppades det, och då hade min
tant sagt: »Dick, jag är ruinerad!» Han hade sagt:
»Åh, verkligen!» och min tant hade då prisat honom
högligen, hvilket mycket gladt honom. Sedan hade
de begifvit sig till mig, och på vägen hade de förfriskat
sig med en butelj porter och några påbredda
smörgåsar.
Mr. Dick föreföll så belåten, då han satt på sangen
och strök sitt ben under det att han berättade mig
detta, hans ögon voro så vidöppna, hans leende så
menlöst, att jag, ledsamt nog, blef förargad och lät
honom förstå, att ruin var detsamma som olycka,
brist och svält. Denna min hårdhet fick jag emellertid
bittert ångra då jag såg hur han bleknade och blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
