Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIX. Wickfield & Heep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
717
bon ej orolig själf och behöfde jag ej vara det — och
så kallade hon mig broder och gick!
Det var ännu mörkt, då jag på morgonen steg
upp på diligensen vid värdshusets port. Det var just
i dagbräckningen vi skulle begifva oss af, och bäst
jag satt där och tänkte på henne, stack Uriahs
hufvud, under denna blandning af dag och natt, fram
bredvid åkdonet.
»Copperfield», sade han med sin kraxande
hviskning och höll sig fast vid diligenstakets räcke, »jag
trodde det skulle glädja er att höra innan ni reste,
att allt är godt och väl emellan oss. Jag har redan
varit inne hos honom, och allt är åter utjämnadt.
Ser ni, fastän jag är så ringa, kan jag vara honom till
gagn, och han inser sitt eget bästa så snart han inte
är öfverlastad. Hvad han ändå är för en treflig karl,
master Copperfield.»
Jag tillät mig att säga honom, att jag tyckte det
var roligt, att han bedt om ursäkt.
»Det gjorde jag så gärna!» sade Uriah. »När man
är ödmjuk, är det väl inte svårt att be om ursäkt.
Hör nu, master Copperfield, har ni någonsin plockat
ett päron innan det var moget ?»
»Det har jag förmodligen gjort», svarade jag.
»Jag gjorde det i går kväll», sade Uriah, »men
det mognar nog. Det behöfver bara ses om. Jag
kan vänta!»
Efter ett ömt farväl steg hän ned, då kusken
intog sin plats. Det är inte omöjligt, att han verkligen
tuggade på något för att skydda sig mot den råa
morgonluften, men jag tyckte, att han gjorde
rörelser med munnen, som om han tänkt sig päronet
redan moget och smackat med läpparna åt det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
