Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLVII. Martha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844
medlidande i en så innerlig förening. Han skälfde i
hela kroppen, som om han varit nära att falla omkull,
och hans hand — som jag rörde vid, ty hans utseende
skrämde mig — var kall som en död mans.
»Hon är alldeles ifrån sig!» hviskade jag till honom.
»Hon talar nog på annat sätt om en stund.»
Jag vet inte hvad han ämnat svara. Han gjorde
någon rörelse med munnen och tycktes tro, att han
svarat, men han hade blott med sin utsträckta hand
pekat på henne.
Hon fick nu ett nytt anfall af gråt, dolde
återigen sitt ansikte bland stenarna och låg där framför
oss som en bild af förödmjukelse och förfall. Som
jag insåg, att detta tillstånd måste upphöra innan
vi med någon framgång kunde tala till henne, dristade
jag hålla honom tillbaka när han ville resa upp henne,
och vi stodo tysta tills hon blef mera lugn.
»Martha», sade jag och böjde mig ned för att
hjälpa henne att resa sig — hon tycktes vilja det I
afsikt att: gå sin väg, men hon var matt och stödde
sig mot en båt. »Vet ni hvem det är, som jag har
med mig ?»
Hon svarade med ett svagt ja.
»Vet ni, att vi i afton följt efter er ett långt stycke ?»
Hon skakade på hufvudet. Hon såg hvarken på
honom eller på mig, utan stod i en böjd ställning med
hatten och schalen i ena handen, under det att hon
tryckte den andra handen knuten mot sin panna.
»Är ni tillräckligt lugn?» frågade jag, »att tala om
det ämne som, Gud ske lof, så lifligt intresserade er
den där aftonen, då det snöade så starkt?»
Hon började åter snyfta och mumla en otydlig
tacksägelse till mig, för att jag inte drifvit henne från
dörren.
»Jag vill inte säga något till mitt försvar», sadö
h!on efter några ögonblick. »Jag är dålig, jag är
förlorad. Tag är utan allt hopp. Men säg honom sir»,
hon hade dragit sig bort från mr. Peggotty, »om ni
inte föraktar mig så mycket, att ni ej vill säga det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
