Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärlek, Guds och Jesu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
KÄRLEK, GUDS OCH JESU.
»iska och frälst oss genom lära. lif och död ur värt djupa fördärf. — Om
nägra ville försöka att måla Gud, måste han göra en bild, som vore idel
kärlek. (Luther.) — Liksom solens ljus icke blifver mattare, därför att
tusen sinom tusen lysas och värmas däraf, så är det ock med Guds
kärlek. Den gifver oändligt och har dock oändligt öfver. ■— Alla Guds
handlingar utgå från kärleken, till och med straffen. (J. Gerhard.) —
Gud är den personliga, heliga kärleken. (A. F. Gran felt.) — När Gud
älskar, så begär han intet annat än att varda älskad, eftersom han vet,
att de varda saliga, som älska honom. (Augustinus.) — I denna värld
talas mycket om många slags kärlek. Vi höra omtalas en broders kärlek
och en systers kärlek; det är kärlek i en moders öga; där är ömhet
i en faders hjärta. Men allt delta är dock ett intet, jämfördt med den
kärlek, som Gud har till oss. — .Tag har fått af Gud tre barn, och jag
tror mig kunna säga, att det icke finns någonting godt i denna världen,
som jag icke skulle vilja gifva dem, om jag kunde, för att göra dem
lyckliga och belåtna. Men jag måste dock neka dem åtskilligt, af hvad de
önska, emedan jag icke anser det förenligt med deras väl. Och så, mina
kära vänner, våren icke nedslagna, om Gud icke gifver allt, hvad I
begären, och sägen icke, att han därför icke älskar eder. Ty det finns icke
någon större sanning uttalad på jorden, och intet fastare ord gifvet i Guds
bok än detta: Gud är kärleken. (D. L. Moodij.)
Stum, men vältalig. — En skara utvandrare hade
uppslagit sina bopålar inom ett indianområde. Men dessa
inkräktare handlade icke som det anstå kristna människor.
Blott en enda familj ibland dem bemötte dessa hedningar
med kristlig kärlek. En indian fäste sig så vid familjen,
att han besökte den nästan dagligen, fastän han hvarken
förstod de hvitas språk eller dessa hans. En dag syntes
indianen framför dessa människors dörr och gjorde tecken,
att de skulle komma ut. Men man förstod icke, hvad han
ville. Då trädde han in i rummet, och innan någon kunde
hindra honom, tog han barnet ur vaggan, skyndade ut och
sprang af alla krafter utåt fältet. Fader och moder samt
husets öfriga medlemmar började genast att springa efter
den förmente barnaröfvaren. Slutligen stannade han, tills
föräldrarna hunno fram, då han öfverlämnade åt dem deras
barn. På samma gång gaf han genom tecken tillkänna, att
de skulle se sig om. Då de nu vände sig om, sågo de hela
nybygget stå i rök och lågor. Indianerna, retade genom
europeernas hårdhet, hade nämligen sammangaddat sig att
mörda dem alla och antända deras hus. Blott en enda familj
undslapp, och den räddades såsom vi sett af en af sin vän
bland indianerna. Tala kunde ban icke med någon, och
hans tecken uppfattade man icke. Då tog han barnet ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
