Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löfte, människors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖPTE, MÄNNISKORS,
411
Ingen gjorde dem lieller denna fråga, förrän Herren själf en
gång framställde den till dem. De afgåfvo också ett svar,
som alltför ofta upprepas af människor i deras läge. —
Gossen vardt sjuk, mycket sjuk, och makarna sutto vid hans
bädd vridande sina händer, och mannen sade: »Om den käre
Guden låter vår gosse lefva, skall jag gifva de fattiga hundra
korgar bröd.» — »Det förslår inte», stönade hustrun, »jag
tänker att barnet är värdt mera. Låt oss lägga till en
slakt-fet oxe.» — »Gärna för mig», svarade mannen, »men jag
vill ytterligare lofva att gifva de fattiga trehundra kronor
i reda pänningar, ifall Gud låter vår son lefva.» Och han
fick lefva. Brödet vardt också utdeladt till de fattiga,
likaledes den feta oxen. De gjorde det med glad uppsyn och
tyckte härvid, att gifva är saligare än att taga. Men med
utdelningen af de reda pänningarna blef det värre. Man
rådslog och vred händerna såsom en gång förut i sonens
sjukrum. Båda tyckte, att det var för mycket att gifva ut
på en gång i klingande mynt. De rådslogo både länge och
väl, hit och bit, och samvetena skriade, men pänningarnas
skri var ännu högljuddare. I ett så förtvifladt läge hade
de aldrig varit. Slutligen löste hustrun den svåra knuten.
»Vet du hvad?» sade hon. — »Nej», sade mannen. — >Jo,
vi ge de utlofvade pänningarna till vår fattige gosse där, ty
han bör väl hafva något för sjukdom och ångest.» Och så
gjorde de verkligen. De gåfvo sin »fattige» gosse de
trehundra kronorna, och den fattige gossen gaf dem tillbaka till
föräldrarna. Och så var det löftet uppfylldt. – Vi likna
ofta på håret detta värda par. Hvad lofva vi icke allt i
nödens stund, då vi äro upprörda! Och när sedan tiden
kommer, då vi skola betala Herren våra löften, då förefaller
oss vårt svaga, kära hjärta som en stackars fattig pojke,
hvilken vi måste bevisa någon välgärning, och vi äro i
sådana fall mycket rörda och gripna af stundens högtidlighet,
men också lindrigast sagdt en smula skälmaktiga, för att ej
säga skurkaktiga.
Sann lycksalighet. — Då käjsar Sigismund frågade
ärkebiskopen af Köln, huru man skulle kunna uppnå sann
lycksalighet, fick han till svar: »Sätt i verket och utför,
hvad du under din sjukdom lofvat Gud». »Offra åt Gud
tacksägelse och betala den Allrahögste dina löften» (Ps. 50: 14).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
