Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mission. Missionär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
MISSION. MISSIONÄR.
sig, att Vadivalu kom att gå förbi missionsstationen
Palam-cotta, upprättad där i närheten, då en af oxarna, som han
dref framför sig, blef skadad. Han nödgades nu uppehålla
sig på platsen någon tid, tills djuret blef återställdt. Medan
han dröjde här, besökte honom en kristen kvinna som stod
i missionens tjänst och som kände till det förfärliga lif, han
förde. Hon talade med honom om hans syndiga lefnad och
det förskräckliga slut, som väntade honom, om han fortsatte
på den vägen, samt visade honom till Jesus Kristus, som
dött äfven för honom och var villig att frälsa honom. Men
han brydde sig föga om, hvad hon sade. Emellertid beslöt
han sig för att besöka missionsstationen och hörde
missionärernas predikan flera gånger. Det ord han här hörde
träffade hans hjärta. Han fick se sina synders
förskräcklighet. Han ropade till Gud om nåd och frälsning. Och
Gud hörde hans bön samt frälste hans själ. — Vid sin
återkomst till Tinnevelly omtalade Vadivalu, att han nu var en
kristen. Detta åstadkom en allmän öfverraskning. Många
ville icke tro det. Vadivalu gick då till den missionär, som
var stationerad i Tinnevelly och omtalade för honom, hvad
Gud hade gjort med hans själ. Missionären fann, att Gud
hade begynnt sitt verk hos honom. Och när denne
storröf-vare sedan vart döpt, förundrade alla sig och gladdes öfver
Guds stora nåd. De riktade nu alla sin uppmärksamhet på,
hurudant lefverne han härefter skulle föra. Ty somliga
sade, att de icke trodde, att en, som lefvat fram sitt lif uti
sådana grofva laster och brott, någonsin skulle kunna
upphöra därmed för att lefva som en kristen. Men de hade
misstagit sig. Vadivalu var allt igenom förändrad. Han
som hade stulit, stal icke mer. Af den djärfve, gudlöse,
grymme, orättfärdiga röfvaren hade blifvit en stilla,
gudfruktig, kärleksfull, flitig och hederlig man, som, i likhet
med mannen i bibeln, ur hvilken Jesus hade utdrifvit de
onda andarna, nu »var vid sina sinnen och satt vid Jesu
fötter». Han, som förr var en förbannelse och en plåga för
hela nejden, var nu en välsignelse och tröst för alla. Det
sista man hörde af denne man var, att han tog sin lilla
dotterdotter med sig till missionskyrkan, på det hon måtte
få höra något om frälsaren, »ty», sade han, »när Gud har
gjort barmhärtighet med mig, som är den störste syndaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
