Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
660 TJÄNSTEFOLK. TJUF. TRAKTAT. TREENIGHET, GUDS. TRO.
Bibliska bilder: Dricka (Joh. 7: 37); äta (Joh. 6: 51, 54—56); fatta, gripa
(1 Tim. 6: 12, 19); se (Joh. 1: 29; 3: 14, 15. Ebr. 12: 1, 2).
Liknelser: Tron är tungan, hvarmed vi smaka, huru ljuflig Herren är. En
svag tunga är också en tunga. Vi tro äfven då, när vi icke smaka en
droppe tröst, ty vår tro grundar sig icke på vår känsla utan på Guds löfte.
CHeinr. Muller.) — Den kristna tron är en gyllene kedja, som
sammanbinder jorden med den eviges tron. (J. P. F. Richter.) — Tron är
ur-fjädern, som sätter alla hjulen i rörelse. — Tron är ett svärd, hvarmed
vi försvara oss. — Tron är en gyllene nyckel, hvarmed vi kunna öppna
himlen. — Tron är sorgens graf.
Strötankar: Att tro är att antaga något som sanning, att gilla, att lita på
någon. Tron är tillit och förtröstan på Gud och omfattandet och
tillägnandet af Kristus såsom frälsaren från alla synder, en orubblig
förvissning om, att Gud för Kristi skull förlåter synderna. Denna tro är dock
en Guds gåfva. — Ordet och sakramenten äro Guds hand, hvarmed han
erbjuder och räcker oss sin nåd; men tron är vår hand, hvarmed vi
anamma och mottaga nåden. (Scriver.) — Trons föremål är Gud,
Kristus, lagen, evangelium och alla Guds löften. Genom tron skänkes
syndernas förlåtelse, rättfärdighet, salighet, helgelse, ljus, evigt lif, den eviga
sabbatshvilan, barnarätt o. s. v. —■ Vår gamla bibel och vår gamla
lutherska tro må de svälla ut i oemotståndlig kraft i kristenheten och på
hedna-fälten! (F. Ljungquist.) — Icke själfva den saken, att människan tror,
gör henne salig, utan den, på hvilken hon tror. — En hvar, som vet
hvad ett troslif är, vet också, att trons egentliga födelse är en
hemlighetsfull tilldragelse, ocli att den gudomliga nåden och den mänskliga viljan
härvid samverka på ett olösligt sätt. — Den som verkligen kämpat sig
fram därhän, att han till hvarje pris, kosta hvad det kosta vill, vill gifva
sitt lif åt Gud, — den som verkligen hunnit därhän, att han gjort den
gudomliga viljan till sin högsta allt behärskande auktoritet, — den vet
äfven, att detta är ett inre under. Ett inre under säga vi, änskönt det
till sin ena sida åtminstone är en människas handling, ja den
mänskligaste bland alla människans handlingar. Icke dess mindre är den ett
under. Ingen begriper, huru han fått mod och glädje till denna
själfuppoffring. I själfva verket är det ju också obegripligt, ty Anden blåser,
hvar, huru och hvarthän han vill, och nåd är nåd, alltså en handling,
som icke af något kan förklaras. (Funcke.) — Tro och lydnad äro på
det närmaste förbundna med hvarandra; den människa, som lyder Gud,
skänker honom sitt förtroende. En människa utan tro är också utan
gärningar; och en människa utan gärningar är också utan tro. (Spurgeon.)
■— Det gemensamma i all verklig tro är först en tillit till Gud, till hans
makt och kärlek, till hans närvaro hos och deltagande med människorna,
eller med ett ord till hans hjärta; och vidare en tillit till den särskilda
form eller gestalt, i hvilken lian under en viss tid uppenbarar sig, i
synnerhet då han träder oss till mötes i ende sonen från fadrens sköte.
Frön till en sådan tro äro hos människan nedlagda i släktets hegynnelse,
de ligga innerst däruti att hon har ett hjärta (W. Rudin.) — Ingen
blir någonsin ett Guds barn och en Kristi broder utan tron, som
föregår erfarenhtten. (P. Wikner.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
