Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE KAPITLET.
Der ej allt är notn nig bör.
Familjen hade uppehållit sig en eller
par månader i Venedig, då mr Dorrit,
som var mycket ibland grefvar och
markiser, och endast hade föga ledighet, på
förhand bestämde en timme för ett litet
sammanträde med mrs General.
Då den tid han bestämt var inne,
sände han sin kammartjenare, mr Tinkler,
till mrs Generals rum (som skulle ha
intagit ungefär en tredjedel af Marshalseas
areal), för att framföra hans helsningar
till denna dam och tillkännagifva hans
önskan att få nöjet råka henne. Som det
var den tiden på förmiddagen, då
familjens särskilta medlemmar intogo kaffe i
sina egna rum, ett par timmar, innan man
möttes för att frukostera i den urblekta
salen, hvilken en gång varit präktig, men
nu var ett rof för dimmor och oafbruten
melankoli, var mrs General tillgänglig för
kammartjenaren. Denne ambassadör fann
henne på en mattbit, så utomordentligt
liten, i jemförelse med storleken af
hennes sten- och marmorgolf, att det såg ut
som om hon låtit lägga dit den, för att
försöka ett par nya skor; eller som om
hon kommit i besittning af den förtrollade
mattan, hvilken en af de trenne
prinsar-ne i Tusen och en natt köpte för fyrtio
påsar guldmynt, och hvilken i detta
ögonblick enligt hennes önskan transporterat
henne till salongen i ett palats, dit den
ej hörde.
I det mrs General satte ifrån sig sin
tomma kaffekopp, svarade hon
ambassadören, att hon var färdig att genast bege
sig till mr Dorrits rum, och bespara
honom besväret att komma till henne
(hvilket han i sin artighet hade föreslagit),
hvarpå budbäraren öppnade dörren och
eskorterade henne till audiensen. Det var
en riktig promenad genom hemlighetsfulla
korridorer och trappgångar från mrs
Generals till mr Dorrits rum: hennes
förmörkades af en smal bakgata med en låg
dyster brygga och höga, fängelselika hus,
hvars murar voro nedsmetade med
tusentals nedåt dragna streck och fläckar,
liksom hade hvarje remna under
århundraden gråtit tårar af rost i Adriatiska
haf-vet; hans, med så många fönster, att de
skulle ha upptagit hela framsidan af ett
engelskt hus, hade en vacker utsigt af
kyrkspiror, hvilka tycktes höja sig mot
det blåa himlahvalfvet direkte ur vattnet,
som återspeglade dem, under det ett
däm-padt sorl förnams från den stora kanalen,
hvilken sköljde trappan utanför porten,
och der hans gondoler och gondolierer,
gungande mellan en liten skog af pålar,
afvaktande hans befallningar.
Mr Dorrit, klädd i en lysande nattrock
och mössa — larfven, som så länge
legat i dvala ibland medlem marne af
Mar-shalsea-samfundet, hade förbytts till en
grann fjäril — steg upp för att mottaga
mrs General.
En stol åt mrs General. En länstol,
begriper ni; hvad gör ni, hvad tar ni er
till, hvad menar ni? Se så, lemna oss!
— Mrs General, sade mr Dorrit, jag
tog mig den friheten —
— För ingen del, inföll mrs General.
Jag var helt och hållet till er tjenst. Jag
har druckit mitt kaffe.
— Jag tog mig den friheten, upprepade
mr Dorrit med den ståtliga värdigheten
hos en person, som är öfver alla
rättelser, att anhålla det ni ville bevilja mig
några minuters enskildt samtal, emedan
jag känner mig nästan orolig angående
min — ha — yngsta dotter. Ni torde
ha märkt, min fru, att det är stor
olikhet emellan mina döttrars lynnen?’
Hvarpå mrs General svarade, i det hon
korslade sina med handskar betäckta
händer (hon bar alltid handskar, som suto
utmärkt väl och aldrig sågo passerade ut):
— Det är en stor olikhet.
— Får jag anhålla om er tanke
derom? sade mr Dorrit på ett aktningsfullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
