Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utan att tyckas intresserad i denna
sed-nare fråga, hvisslade den förtörnade
Gowan bort tanken på mc Dorrit. Men
dagen derpå upptog han sjelf ämnet, i det
han försmädligt skrattande sade på sitt
vanliga obesvärade sätt:
— Nå, Blandois, när skola vi gå till
den der mecenaten, er vän ? Yi,
vandringsmän, måste taga arbete när vi kunna få
det. När skola vi gå och höra efter det
der arbetet?
— När ni vill och behagar, svarade
den förorättade Blandois. Hvad har jag
att göra med det? Hvad angår det mig?
— Men jag kan säga er på hvad sätt
det angår mig, sade Gowan. Som mitt
dagliga bröd. Man måste äta. Låt oss
derföre gå, min kära Blandois.
Mr Dorrit emottog dem i närvaro af
sina döttrar och mr Sparkler, som
händelsevis råkade vara på visit der.
— Hur står det till med dig, Sparkler?
sade Gowan, vårdslöst. Då du blir
tvungen att lefva på dina talanger, min gosse,
hoppas jag att du slår dig bättre ut än jag.
Mr Dorrit omnämnde derpå sitt
förslag.
— Min herre, sade Gowan,
skrattande, sedan han med temligen god min åhört
det, jag är en nylärling i handtverket och
på intet vis invigd i dess mysterier. Jag
tror att jag borde betrakta er i olika
dagrar, säga att ni är en utmärkt modell och
fundera på, när jag kan få tillräcklig
ledighet att med nödig enthusiasm måla det
vackra porträtt jag ämnar göra af er. Jag
försäkrar, att jag känner mig nästan vara
en förrädare i lägret hos mina bröder,
artisterna, dessa kära, talangfulla,
hyggliga, präktiga pojkar, för att jag ej bättre
förstår mig på deras hocus pocus, sade
han, ånyo skrattande. Nu är saken den,
att jag är en rätt skral målare, ehuru ej
sämre än mängden. Och om ni har lust
att kasta bort ett hundra guinéer, så blir
jag er mycket förbunden, om ni vill kasta
bort dem på mig, ty jag är så fattig,
som fattiga slägtingar till förnämt folk
vanligen äro. I utbyte derföre skall jag
göra mitt bästa, och om också det ej
skulle bli så särdeles bra, blir hela skill-
naden den, att ni får en dålig målning
med ett ringa namn, i stället för en
dålig målning med ett ryktbart namn.
Ehuru ej mr Dorrit väntat sig denna
ton, slog den ganska bra an på honom.
Den visade, att denne gentleman, som
tillhörde en förnäm familj och ej den
vanliga klassen af målare, skulle komma att
stå i förbindelse hos honom. Han
förklarade, att han med största
tillfredsställelse öfverlemnade sig i mr Gowans
händer och hoppades att, äfven som enskilt
man, få nöjet af hans närmare
bekantskap.
— Ni är mycket god, sade Gowan.
Jag har visst ej försvurit sällskapslifvet
sedan jag förenade mig med penselns
brödraskap (de präktigaste pojkar på jordens
rund) och jag luktar än gerna på den
gamla goda krutröken, ehuru jag en gång
blifvit sprängd i luften och kastad dit jag
nu står. Om jag gör några förbehåll i
afseende på tid och rum, så hoppas jag,
mr Dorrit, och han skrattade åter på sitt
ledigaste sätt, att ni ej tror att jag faller
in i yrkets frimureri — ty det förhåller
sig ej så; jag kan, på min heder, ej låta
bli att förråda det, hvart jag än tar
vägen, ehuru jag, vid Jupiter, älskar och
aktar yrket af all min förmåga.
Ha! Mr Dorrit kunde ej hysa några
dylika misstankar, i afseende på — hum
— mr Gowans uppriktighet.
— Ni är mer än god, sade Gowan.
Mr Dorrit, jag hör att ni ämnar er till
Rom. Jag ämnar mig ock dit, ty jag
har vänner der. Låt mig der börja göra
er den orättvisa, som jag åtagit mig —
icke häl’. Allas vår tid kommer att bli
mycket upptagen under den återstående
delen af vårt vistande här; och ehuru i
hela Venedig ej finns en fattigare karl,
utan hål för armbagen än jag, har jag
ännu ej helt och hållet blifvit qvitt
amatören — nu komprometterar jag mitt yrke
igen, ser ni — och kan jag ej, i
brådkastet, komma i ordentliga vanor för
några luinpna skillingars skull.
Mr Dorrit upptog dessa anmärkningar
lika nådigt som de föregående. Dessa
voro preludierna till den första middags-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
