- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
52

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bjudningen, och derigenom intog mr Go- |
wan genast skickligt sin rätta plats hos
den nya bekantskapen.

Hans hustru kom också på sin
vanliga plats. Med den skarpsinnighet, som
var henne egen förstod miss Fanny, att
mrs Gowans vackra ögon kostat hennes
man mycket; att hon förorsakat mycken
oreda i Barnacliska familjen; att enkefru
Gowan med blödande hjerta beslutsamt
satt sig emot detta giftermål, till dess hon j
öfverväldigades af sina moderliga känslor. jj
Mrs General förstod också tydligt, att
denna böjelse gifvit anledning till många
ledsamheter och stridigheter inom
familjen. Den hederlige mr Meagles kom
aldrig ens i fråga; man ansåg blott ganska
naturligt att han skulle önska sin dotters
upphöjelse i ett högre stånd, än det hvari
han sjelf lefde, och ingen kunde klandra
honom för de bemödanden han derföre
gjort.

Det intresse, lilla Dorrit kände för det
sköna föremålet för dessa anmärkningar,
var för allvarligt och uppmärksamt att
missleda henne i sina iakttagelser. Hon
kände instinktmessigt, att mrs Gowan
framställdes i ett falskt ljus, att detta var
orsaken till den skugga, hvilken stundom
tycktes hvila öfver henne. Men
derigenom lades hinder i vägen för hennes egen
förtroligare bekantskap med mrs Gowan,
ty högskolan för prydligt och prentadt
bevisade visst den unga fruns största
artighet, men ingenting vidare, och som lilla
Dorrit var en tvungen medlem af denna
skola, måste hon underkasta sig dess
stadgar.

Men emellan dessa båda unga qvinnor
existerade redan en hemlig sympathi,
hvilken skulle ha hjelpt dem att öfvervinna
äfven större svårigheter, och gjort dem
till vänner om än större hinder blifvit
lagda i vägen för deras umgänge. Det
såg ut som om ödet ville befordra denna
vänskap, ty de fingo ett nytt bevis på
sina känslors likstäinmighet i den motvilja,
som båda märkte att de hyste för
Blan-dois; en sådan naturlig motvilja och
rysning, som man ej kan afhålla sig från
att känna för en vämjelig reptil.

Det var i detta fall en passiv så väl
som en aktiv likhet emellan dem.
Blan-dois uppförde sig på alldeles samma sätt
mot dem båda, och i detta sätt var
något, som var olika hans uppförande mot
andra. Skillnaden var kanske för
obetydlig att upptäckas af andra, men de
kände den. Endast en slug blick ur hans
ondskefulla ögon, blott en vändning af
hans mjuka, hvita hand, en hårsmåns
högre uppdragning af hans mustach,
inneburo för dem ett skryt, som tycktes ha
en personlig syftning på dem. Det var
som hade han sagt:

— Jag har en hemlig makt på det
hållet. Jag vet hvad jag vet.

Aldrig hade de erfarit detta i så hög
grad, aldrig så tydligt märkt hvarandras
iakttagelser i detta fall, som den dagen,
då han kom till mr Dorrits hus för att
taga afsked, innan han lemnade Venedig.
Mrs Gowan var der i samma ändamål
och han råkade dem båda tillsammans;
familjens öfriga medlemmar voro ute. De
båda unga qvinnorna hade ej talats vid
fem minuter, förrän han kom; och det
var något eget i hans sätt, som tycktes
säga dem:

— Hi ämnade tala om mig, men här
är jag för att förekomma det.

— Kommer Gowan hit? frågade
Blan-dois med sitt småleende.

Mrs Gowan svarade, att han ej skulle
komma.

- Kommer han inte! sade Blandois.
Tillåt då er ödmjuke tjenare att
eskortera er hem, när ni beger er härifrån.

— Jag tackar er, men jag ämnar mig
ej hem.

— Inte hem! sade Blandois. Kors, så
olycklig jag då är.

Det var visst möjligt; dock ej så
olycklig, att han aflägsnade sig och lemnade
dem ostörda tillsammans. Han satt qvar
och underhöll dem med sina finaste
artigheter, sin utsöktaste konversation, men
hela tiden tycktes han säga:

— Nej, nej, nej, mina bästa damer.
Här är jag enkom för att hindra er.

Han lät dem så tydligt förstå detta,
det låg så mycken demonisk ihärdighet i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free