- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
65

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

himlen ej så mycket som ett enda finger
af den unga qvinnan.

Arthur låtsade ej om denna nya
konstellations försvinnande från firmamentet,
utan frågade mrs Tickit, om hon sjelf
gått ut genom grinden?

— Gick fram och tillbaka, upp och
ned, men såg ej tecken till henne, sade
mrs Tickit.

Han frågade derefter mrs Tickit huru
lång tidrymd kunde ha förflutit mellan de
tvenne klippningarne med ögonen, som
hon omnämnt. Ehuru mrs Tickit var
mycket omständlig i sitt svar, kunde hon
ej bestämma om det varit fem sekunder
eller tio minuter. Hon var så
fullkomligt bortkommen i detta fall, hade så
tydligt blifvit uppväckt ur en slummer, att
Clennam kände sig böjd för att anse hela
uppenbarelsen för en dröm. Han ville
dock ej såra mrs Tickits känslor med en
så klentrogen uttydning af hennes
hemlighet, utan behöll den för sig sjelf;
troligen skulle han aldrig ha ändrat
öfver-tygelse i detta fall, om ej en
omständighet snart inträffat, som fört honom på
andra tankar.

Han gick en skymningsstund på
Strandgatan och framför honom gick en
lykt-tändare, under hvars hand lyktorna,
omtöcknade af den dimmiga luften, blixtrade
till den ena efter den andra, alldeles som
strålande solrosor, hvilka plötsligt slagit
ut — då hffti hejdades af några
kolvagnar, som arbetade sig upp från varfven
vid flodstranden.

Han hade gått fort, fördjupad i någon
tankeföljd och när nu både gång och
tankar afbrötos, såg han sig omkring, som
man vanligen brukar göra under dylika
förhållanden.

Straxt framför sig, så nära att han
nästan kunnat röra dem, om han sträckt ut
sin arm, såg han Tattycoram och en
frem-mande man af ett besynnerligt utseende;
en bullersam man med stor näsa och svarta
mustacher, hvilkas färg var lika falsk som
uttrycket i hans ögon, som bar en tung
kappa och såg ut som en utlänning.
Klädsel och utseende tillkännagåfvo en
resande och han tycktes nyss ha träffat flic-

kan. Då han böjde sig ned för att tala
med henne (han var mycket längre än
hon) och lyssnade till hvad hon sade,
såg han sig öfver axeln med en
misstänksam blick, som tycktes ange att han ej
var ovan vid att tro sina steg bevakade.
Det var då Clennam såg hans ansigte,
ty hans ögon riktades på folket bakom
honom, utan att fästas hvarken på
Clennam eller på någon annan.

Han hade knappt åter vändt sitt
ansigte åt flickan och lyssnade till hvad hon
sade, då passagen blef fri och folket
strömmade framåt. De gingo vidare, han,
lyssnande med nedböjdt hufvud och Clennam
följde dem, ty han ville leka leken till
slut och se hvart de togo vägen.

Han hade knappt fattat detta beslut
(hvilket han utan mycket betänkande
gjorde.), då han åter hejdades lika tvärt som
af vagnarne. De vände hastigt in på
Adelphigatan — flickan visade tydligen
vägen, — och gingo rakt framåt, som
om de ämnade sig till terassen, hvilken
följer flodstranden.

An i denna dag är på detta ställe
alltid ett hastigt afbrott i bullret från de
folkrika gatorna. De mångfaldiga ljuden
höras der så doft, att det är som om
man stoppade bomull i öronen eller hade
hufvudet hårdt ombundet. Yid den
tidpunkt, hvarom denna historia handlar,
var kontrasten än större; ty då fanns
inga små ångbåtar på floden, inga
landningsplatser annat än slippriga trätrappor
och små trottoirer, ingen jernväg på den
motsatta stranden, ingen hängbro, intet
fisktorg i grannskapet, ingen trafik på
närmaste stenbro, ingenting som rörde sig
på strömmen mer än några färjor och
kolbåtar. Långa och breda svarta rader
af de sednare, förtöjda i gyttjan som om
de aldrig mer skulle röra sig, gjorde
stranden dyster och tyst om qvällarne och den
lilla rörelse, som egde rum på vattnet
koncentrerades på midten af floden. Detta
ställe var således för det mesta
öfvergif-vet och ödsligt efter solnedgången, och
särdeles vid den timman, då de, som ha
något att äta, gå hem för att göra det,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free