Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hålla en öfverläggning. Det med så
mycken omsorg förberedda tillfället var
nu inne och från detta ögonblick tycktes
det som hade det varit omöjligt för en
blott mensklig fyndighet, att ens så
mycket som förmå de båda hufvudpersonerna
att dröja i samma rum. Mr Merdle och
hans ädle gäst envisades att ströfva
omkring i hvar sin ända af våningens
perspektiv. Fåfängt föreslog den intagande
Ferdinand lord Decimus att taga i
betraktande de vackra bronzhästarne, i
närheten af hvilka mr Merdle stod. Så snart
de närmade sig, drog sig mr Merdle
undan och vände sina steg åt annat håll.
Förgäfves förde han mr Merdle till lord
Decimus, på det att denne skulle få höra
historien om de dyrbara Desdner-vaserna;
då var det lord Decimus, som drog sig
undan och vände sina steg åt annat håll,
just när man trodde sig nära målet.
— Har ni nånsin sett något sådant?
sade Ferdinand till advokaten, då hans
små planer strandat väl tjugo gånger.
— Ofta, svarade advokaten.
— Så vida jag inte motar in en af
dem i ett öfverenskommet hörn och ni
motar dit den andre, sade Ferdinand, så
blir det väl ingenting af alltihop.
— Välan, sade advokaten. Jag skall
« mota in mr Merdle om ni vill; men my-
lord åtar jag mig icke.
Ferdinand skrattade midt under sin
förtret. — Anamma dem båda två, mumlade
han och såg på klockan. Jag borde
redan vara på annat håll. Hvarför hin
kunna de då inte komma ihop! De veta
båda alltför väl hvad de hafva i sigte.
Se bara på dem!
De vankade ännu omkring i hvar sin
ända af perspektivet, hvardera med den
löjliga förevändningen att alls icke ha med
den andre att göra, medan dock hvar och
en genomskådade deras afsigter så tydligt,
som hade de varit upptecknade med krita
på deras rygg. Biskopen, som kort förut
förenat sig med advokaten och Ferdinand,
men hvars oskuld återigen utestängde
honom från samtalet och beströk honom med
lenande olja, sågs nu närma sig lord De-
cimus och inleda ett samtal med den store
mannen.
— Jag måste väl tala vid Merdles
doktor att fånga honom och hålla honom i
förvar, sade Ferdinand, till dess jag kan
få tag i min högförnäme herr anförvandt
och om möjligt locka honom — hvarom
icke släpa honom — till öfverläggningen.
— Då ni gör mig den hedern, sade
advokaten med sitt allra slugaste leende,
att begära mitt ringa biträde, så lemnar
jag det med största nöje. Jag tror ej
detta företag kan utföras blott af en.
Men vill ni åtaga er att inspärra mylord
i det inre förmaket, hvarifrån han nu ej
tycks kunna skilja sig, så åtar jag mig
att föra dit vår käre Merdle och afskära
honom all möjlighet till reträtt.
— Topp! sade Ferdinand. — Topp!
instämde advokaten.
Advokaten var en syn värd att skåda
och behjertas, då han, lekfullt svängande
dubbel-lorgnetten på sin snodd och
skämtsamt bugande för en hel verld af
imaginära jurymän, alldeles af en slump kom
att befinna sig sida vid sida med mr Merdle
och begagnade detta tillfälle, för att
nämna för honom ett litet förhållande, hvari
han önskade att genom mr Merdles
praktiska insigter få ett ledande ljus. Här tog
han mr Merdles arm och drog honom
sakta med sig. En bankier, som vi vilja
kalla A. B., utbetalade i förskott en
betydlig summa, den vi vilja kalla t. ex.
femton pund, till en af sina klienter eller
kunder, som vi vilja kalla P. Q. (Som
de nu började närma sig lorden, grep han
ett fastare tag i mr Merdles arm).
Så-sorp säkerhet för återbetalandet af detta
förskott till P. Q., som vi vilja kalla en
medelålders enkefru, öfverlemnades till A.
B. åtkomsthandlingarne till en frälsegård,
hvilken vi vilja kalla Blindkiter Doddles.
Nu var frågan denna. En nyligen
myndig blifven son till P. Q. hade erhållit en
öfverenskommen rättighet till fällning och
huggning i Blinkiter Doddles skogar, men
nu hade denne son, som vi vilja kalla X.
Y., men ack! hvad tänkte han på! att i
lord Decimus’ närvaro upptaga vår värd
med omtuggandet af våra lagars kärfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
