- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
120

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

traktade en gatsopares arbete utanför
hotellets port.

Härpå följde nya tacksägelser å mr
Dorrits sida, nya pannstrykningar å mr Merdles,
derpå lugn och tystnad hvarunder mr
Merdle ihärdigt fixerade mr Dorrits
västknappar.

— Min tid är som sagdt temligen
dyrbar, — sade mr Merdle och steg upp helt
hastigt, som hade han blott väntat på sina
ben, hvilka just nu ankommit, — och jag
måste skynda till City. Kan jag föra er
någonstädes, sir? Jag skall känna mig
lycklig att fä föra er hvart ni behagar
och lemnar mitt ekipage helt och hållet
till er tjenst

Mr Dorrit erinrade sig att han hade
åtskilligt att uppgöra med sin bankir. Hans
bankir bodde i City. Det passade sig ju
förträffligt; då skulle mr Merdle få def
nöjet att föra honom till City. Men han
vågade ej uppehålla mr Merdle medan
han tog pä’sin rock? Jo visserligen, det
var mr Merdles uttryckliga begäran
hvar-för mr Dorrit drog sig in i ett inre rum,
anförtrodde sig i sin kammartjenares vård
och återkom efter några ögonblick
strålande.

— Tillåt mig, mr Dorrit. Tag min
arm! och derpå stödjande sig mot mr
Merdle steg mr Dorrit ned för trappan,
omgifven af vördnadsfulla åskådare på
hvarje trappsteg och säll i medvetandet
af att mr Merdles glans återstrålade hos
honom. Derpå kom det ståtliga ekipaget
och färden till City, och folket som
gapade på dem och hattarne som flögo af
grånade hufvuden och det allmänna
bugandet och krypandet inför denne
underbare dödlige — hvartill man aldrig sett
maken — nej, vid himlen aldrig! Det
kunde vara väl värdt att läggas på
hjer-tat af lismare af alla slag — i Westmin
ster Abbey ‘ så väl som i Sanct Pauls
Cathedral hvarje söndag året om. Det
var en hänförande dröra för mr Dorrit
att finna sig uppsatt i denna publika
triumfvagn, färdandes mot det för en
dylik färd bäst passande målet af alla —
den gyldene Street af the Lombards.

Der envisades mr Merdle att stiga ur
och fortsätta vägen till fots för att
lem-na sitt lilla simpla ekipage till mr
Dorrits disposition. Allt stegrade drömmens
hänförelse då mr Dorrit ensam kom ut
fran bankiren, och folket, i brist på mr
Merdle gapade på honom och han med
sin själs öron hörde utrop sådana som
dessa susa rundt omkring honom, »hvilken
underbar man, mr Merdles vän!“

Vid middagen denna dag, ehuru
tillfället hvarken förutsedt eller forberedt,
spred ett glänsande sällskap af sådana
som icke är o skapade af jordens vanliga
mull utan af någon ädlare beståndsdel,
som ej så noga kan specificeras, en
ytterligare välsignelserik glans öfver mr
Dorrits dotters giftermål. Och denna dag
började mr Dorrits dotter på allvar sin täflan
med den der qvinnan, som ej var
närvarande, och började den så väl, att mr
Dorrit om så erfordrats nästan kunde
aflagt ed pa att mrs Sparkler i hela sitt lif
legat rak lång i öfverflödets sköte och
aldrig hört så sträft ord på modersmålet
som Marshalsea.

Nästa dag och dagen derpå och hvarje
dag — alla utmärkta af den ena finare
middagen efter den andra — öfverfölls
mr Dorrit af en massa visitkort, liksom
af ett snöfall på theatern. Såsom en
ny-blifven vän och slägting till den ryktbare
Merdle åstundade advokaten, biskopen,
skattmästaren, kören och hvar enda en på
det allra högsta att göra eller förnya mr
Dorrits bekantskap. Då mr Dorrit infann
sig vid något af mr Merdles otaliga
mottagningsrum i City, när hans affärer förde
honom åt det hållet (hvilket på sista tiden
allt oftare inträffade) så var namnet
Dorrit en lösen, som alltid öppnade mr Merdles
dörr. På detta sätt stegrades drömmens
hänförelse timme efter timme, och mr
Dorrit blef allt mera förvissad om att denna
förbindelse bragt honom ett stort steg
framåt.

Endast en sak tyngde rar Dorrits sinne.
Det var hofmästaren. Denne storartade
personlighet såg nemligen på honom, under
iakttagande af sitt vigtiga embetsåliggande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free