Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att se pa vid de stora middagarne, pa ett
sätt som föreföll mr Dorrit misstänkt. Han
såg pä honom då han gick igenom
förstugan och uppför trappan till
middagarne med en glasartad orörlighet i blicken,
som mr Dorrit alldeles icke tyckte om.
Vid bordet med glaset höjdt mot
munnen såg mr Dorrit honom ännu,
betraktande honom med sitt kalla spöklika öga,
som sedt genom vinets purpur fick en
ytterligare tillsats af hemskhet. Han
började frukta att hofmästaren torde ha
varit bekant med någon Marshalseabo och
sett honom der — kanske blifvit
presenterad för honom. Han tog hofmästaren
i sä noga betraktande, som en sä hög
person gerna kan tagas, men kunde ej
erinra sig att nånsin förr ha sett honom.
Slutligen sökte han öfvertyga sig att
mannen var utan all takt — att den store
hofmästaren var renonce på allt högre
lef-nadsvett. Men det tröstade honom föga,
ty tänka hvad han tänka ville så hade
hofmästaren honom dock ständigt i
ögon-sigte, till och med dä de fruktansvärda
ögonen voro riktade på silfret och de
öf-riga bordsprydnaderna och släppte honom
aldrig der. Att gifva honom en vink om
att denna slags arrest var obehaglig, eller
att fraga hvad hans mening var — det
var en handling alltför djerf för att kunna
ens tänkas på, då hans obevekliga
stränghet mot sina husbönder och deras gäster
var vidt bekant, äfvensom hans princip
att aldrig tillata någon taga sig minsta
obehöriga frihet med honom.
SJUTTONDE KAPITLET.
Fiintvtttinen.
Tiden för mr Dorrits besök,,i London
var nu, på två dagar när, tilländalupen
och han höll pa att kläda sig för att
undergå ännu en ransakning inför
hofmä-staren då en af hotellets uppassare inkom
och räckte honom ett kort, Mr Dorrit
tog det och läste:
-Mrs Finching.”
Uppassaren väntade i stum ödmjukhet.
Karl, karl, sade mr Dorrit
vändande sig mot honom, grymmeligen förbittrad,
— förklara er mening med att bringa
mig detta löjliga kort, Jag är helt och
hållet obekant med detta namn. Finching,
min herre? sade mr Dorrit i det han
måhända i föreställningen hämnade sig på
en annan representant af
hofmästareklas-sen. — Ha — hvad menar ni med
Fin-ching?
Karlen såg helt illa vid ut och drog
sig baklänges undan för mr Dorrits stränga
blick i det han svarade — ett fruntimmer
min herre.
— Jag känner intet sådaut fruntimmer
herre, sade mr Dorrit. — Tag bort det
här kortet. Jag känner ingen Finching
af någotdera könet.
— Ber om ursäkt, min herre.
Fruntimret sade att hon väl visste hon torde
vara okänd till namnet. Men hon bad
mig säga herrn att hon förr haft den äran
att känna miss Dorrit. Den yngsta miss
Dorrit sade fruntimret, min herre.
Mr Dorrit drog hårdt tillsammans
ögonbrynen och svarade efter ett par minuter
— underrätta mrs Finching att hon kan
komma upp — i det han lade en
utmärkande tonvigt pä namnet, som hade den
oskyldige uppassaren ensam burit
ansvaret derför.
Under den ögonblickliga pausen hade
han betänkt att om han ej tog emot den
okända, hon skulle kunna lemua något
bud eller yttra något dernere, som kunde
ha en fruktansvärd anspelning pa det
förflutna stadiet af hans tillvaro. Häraf kom
hans medgifvande och Floras derpå
följande inträde, eskorterad af uppassaren.
— Jag har ej det nöjet — sade mr
Dorrit, stående med kortet i handen och
en min som hade del ingalunda varit ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
