Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon svarade intet, men vände sin stöl
från bordet till elden. Sedan onkeln gjort
ännu en paus, blåste han en bedröflig
klagolåt och fortsatte som förut.
Fanny visade sig häftig mot
tékoppar-ne och brödet, så länge hennes sinne
varade; sedan försäkrade hon, att hon var
den olyckligaste flicka i verlden och
önskade, att hon vore död. Småningom
blandade sig sjelfförebråelser med hennes
tårar och hon steg upp samt slöt
armar-ne omkring systern. Lilla Dorrit försökte
hindra henne från att säga något, men
hon sade, att hon ville, att hon måste!
Derpå upprepade hon flera gånger:
— Jag ber dig om förlåtelse, Amy,
och »Förlåt mig, Amy,» med nästan lika
mycken häftighet som hon sagt livad hon
nu ångrade.
— Men, verkligen, verkligen, Amy,
återtog hon, då de suto bredvid hvarandra i
systerlig endrägt, jag hoppas och tror, att
du skulle ha sett detta på annat sätt, om
du känt samhället litet bättre.
—• Kanske hade jag det, Fanny, sade
mildt liten Dorrit.
— Ser du, Amy, fortfor hennes syster,
som småningom återföll i sitt
beskyddaresätt, under det du har varit huslig och
undergifvet instängd der borta, har jag
varit ute, rört mig mer i societeten, och
har möjligen blifvit stolt och häftig —
mer än jag borde kanske?
Lilla Dorrit svarade: “Ja. Ah ja.“
— Och under det du tänkt på mat och
kläder, har jag kanske, ser du, tänkt på
familjen. Hör nu, kan det ej ha varit
så, Amy?
Liten Dorrit nickade åter »Ja,“ men
hennes ansigte såg nöjdare ut än hennes
hjerta kände.
— Isynnerhet som vi veta, sade
Fanny, att det är en viss ton rådande på
det ställe,f der du så troget vistats, en
ton, som tillhör detsamma och som gör
det olika andra delar af samhällslifvet.
Kyss mig en gång till, snälla Amy, och
vi vilja komma öfverens om, att vi båda
kunna ha rätt och att du är en god,
huslig, stilla flicka, som älskar sitt hem.
Under detta samtal hade klarinetten
jemrat sig på det mest pathetiska sätt,
men af bröts nu af Fannys
tillkännagif-vande, att det var tid att gå, hvilket hon
tydliggjorde för sin onkel genom att slå
igen hans lilla notbok och taga
klarinetten ur hans mun.
Lilla Dorrit skiljdes från dem vid
porten och skyndade tillbaka till Marshalsea.
Det blef tidigare mörkt der än
annorstädes, och att gå in der denna afton var
som att stiga ned i en mörk graf.
Murens skugga föll på alla föremål. Och
icke minst på den gestalt i gammal grå
nattrock och svart sammetsmössa, som
vände sig emot henne, då hon öppnade
dörren till det mörka rummet.
— IIvarför icke också på mig! tänkte
lilla Dorrit under det hon ännu höll
dörren öppen. Det var ej orätt sagdt af
I Fanny.
TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET.
Mr Mer d le# lidande.
Den skugga, som föll på det ståtliga
huset, Merdliska huset på Harley Street,
Cavendish Square, kom ej från någon
simplare mur än framsidorna af andra
ståtliga hus på den motsatta sidan af
gatan. Liksom hvarje oförvitlig societet,
sågo också de båda husraderna på Harley
Street mycket tvära ut på hvarandra. Ja,
i sanning, boningarne och dess innevånare
liknade hvarandra så mycket i detta
hänseende, att man ofta fann personerna
uppsträckta på ömse sidor af middagsbordet,
U
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
