Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dig och glöm mig! På det sättet ä’ hon
dömd att vara en ständig slaf åt dem,
som inte ä’ värdiga att en ständig slaf
åt dem hon skulle vara. Och på det
viset har det kommit sig, att vår John
ej finner nöje i annat än i att förkyla sig
bland de våta kläderna och att framställa
sig på denna gård, på denna gård som
jag sjelf har visat er, som en förfallen
ruin, hvilken intränger i hans moders hjerta.
Härvid pekade den goda qvinnan på
fönstret, hvarifrån man kunde se, hur
hennes son satt svårmodig i den trädlösa
lunden; återigen skakade hon på
hufvu-det, torkade sig i ögonen och besvor
honom att för båda de unga personernas
skull använda hela sitt inflytande, för att
tillvägabringa en lyckosam förändring af
dessa bedröfliga omständigheter.
Hon trodde med så mycken tillförsigt
på den förklaring, som hon gifvit saken,
och den var otvifvelaktigt grundad på
riktiga premisser, beträffande lilla Dorrits
och hennes familjs ömsesidiga ställning,
att Clennam ej positift kunde påstå
motsatsen. Han hade kommit att fästa ett
så eget intresse vid lilla Dorrit — ett
intresse, som väl härrörde från det
alldagliga och obildade i hennes omgifning,
men som dock höjde henne deröfver —
att det föreföll honom nedslående,
oangenämt, nästan plågsamt att förmoda, det
hon vore kär i unge mr Chivery på
bakgården eller någon dylik person. A
andra sidan resonnerade han med sig sjelf,
att hon vore lika god och lika trogen,
om hon älskade honom, som i motsatt
fall; och att vilja göra henne till en slags
huslig skyddsande med skyldighet att
isolera sitt hjerta från de enda personer hon
kände, var en svaghet af hans egen
fantasi och den ej kärleksfull. Men ändå,
hennes ungdomliga och etheriska utseende,
hennes blyga sätt, det känslofulla behaget
i hennes röst och ögon, de många fall,
i hvilka hennes egen personlighet hade
intresserat honom, harmonierade ej, kunde
bestämdt ej harmoniera med den nyligen
framställda idéen.
Sedan han begrundat alla dessa
omständigheter — hvilket han verkligen gjor-
de under det hon ännu talade — sade
han den värdiga mrs Chivery, att hon
kunde lita på, att han alltid skulle göra sitt
yttersta för attj befordra miss Dorrits
lycka och främja hennes hjertas
önskningar, när det stode i hans makt att göra
det och då han kunde upptäcka dem. På
samma gång varnade han henne för att
dömma efter utseendet och göra
slutsatser; förmanade henne att iakttaga sträng
tystnad och bevara hemligheten, så att
hon ej gjorde miss Dorrit olycklig; och
rådde henne isynnerhet att försöka vinna
sin sons förtroende, för att göra sig
fullkomligt säker om sakens ställning. Mrs
Chivery ansåg detta sednare
försigtighets-mått öfverflödigt, men sade att hon skulle
försöka. Hon skakade på hufvudet, som
om detta samtal ej gifvit henne all den
tröst, hvaråt hon gladt sig, men tackade
honom icke destomindre för det besvär
han varit så god och gjort sig. Derpå
skilj des de som goda vänner och Arthur
gick vidare.
Folkmängden på gatan stötte emot
mängden af tankar i hans sinne, och då en
förvirring deraf uppstod, undvek han
Lon-donbron och vände sina steg till den
lugnare jernbron. Han hade knappt satt
foten derpå, förrän han såg lilla Dorrit
gå framför sig. Det var en angenäm dag,
en sakta vind blåste och hon tycktes
samma ögonblick ha kommit dit för att hemta
frisk luft. Han hade för en timme sedan
lemnat henne i faderns rum.
Det var en passande tillfällighet och
gynnade hans önskan att ge akt på
hennes ansigte och sätt, då ingen annan var
närvarande. Han påskyndade sina steg,
men, innan han upphann henne, hade hon
vändt sig om.
— Skrämde jag er? frågade han.
— Jag tyckte att jag kände igen
gången, svarade hon tvekande.
— Och kände ni igen den, lilla Dorrit?
Ni kunde knappt vänta mig.
— Jag väntade ej någon, men när jag
hörde steg, tyckte jag — att de liknade
edra.
— Går ni längre?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
