Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tyst! upprepade Flora, jag har nu
sagt er allt, förtroendet ä’ faststäldt
emellan oss, för Arthurs skull vill jag alltid
vara er vän, min kära flicka, och för
Arthurs skull kan ni lita på mig. %
De flitiga fingrarne bortlade sitt arbete,
och den lilla gestalten steg upp samt
kysste hennes hand.
— Ni ä’ mycket kall, sade Flora, i
det hon återtog sitt naturliga godhjertade
sätt och vann mycket på, bytet. Arbeta
ej i dag; jag ä’ säker på att ni ej mår
väl, jag ä’ säker på att ni ej ä’ stark.
— Det är ingenting annat än att jag
känner mig mycket rörd öfver er vänlighet
och öfver mr Clennams godhet att anförtro
mig till en person, som han så länge känt
och älskat.
— Godt, verkligen, min kära vän, sade
Flora, som hade en afgjord fallenhet för
att vara ärlig, då hon endast gaf sig liten
tid för eftertanke. Det ä’ så godt att
lemna den saken nu, för när allt kommer
omkring, kan jag ej precist säga, men det
gör ingenting, lägg er litet!
— Jag har alltid varit tillräckligt stark
för att göra hvad jag vill göra, och jag
skall snart bli fullkomligt bra, sade lilla
Dorrit med ett svagt småleende. Ni har
öfverväldigat mig med er godhet, det är
allt. Om jag en liten stund sitter
bredvid fönstret, skall jag snart’återhemta mig.
Flora öppnade ett fönster, satte hennes
stol derbredvid och drog sig omtänksamt
tillbaka till sin förra plats. Det var en
blåsig dag, och vinden, som for öfver lilla
Dorrits ansigte, uppfriskade det snart.
Inom några minuter återvände hon till
sin arbetskorg. och hennes små flitiga
fingrar voro så verksamma som någonsin.
Under det hon stilla fortsatte sitt
arbete, frågade hon Flora, om mr Clennam
hade omtalat hvar hon bodde? Då Floras
svar blef nekande, sade lilla Dorrit, att
hon förstod hvarföre han varit sä
‘grann-laga, men att hon kände sig säker på,
att han skulle gilla det hon anförtrodde
sin hemlighet åt Flora och att hon med
Floras tillåtelse ville göra det. Då hon
erhöll ett uppmuntrande svar,
sammanträngde hon sin berättelse i några få torf-
tiga ord angående sig sjelf, men höll ett
glödande loftal öfver sin far. Flora
åhörde det med en naturlig ömhet, som
fullkomligt uppfattade den, och deri låg ej
något osammanhängande.
Då middagstimmen kom, tog Flora sin
nya skyddlings arm i sin, förde henne
utför trappan samt presenterade henne
för patriarken och mr Pancks, som redan
voro i matsalen och väntade att få börja
måltiden. (Mr F—s tant höll sig för
tillfället i sitt rum och tog der sin
middag.) Dessa herrar emottogo henne i
enlighet med deras respektive karakterer;
patriarken tycktes göra henne en
oskattbar tjenst då han sade, att han var glad
att se henne, glad att se henne; och mr
Pancks utfnös sitt favoritljud som en
hels-ning.
Hon skulle under alla förhållanden ha
känt sig förlägen i dessa herrars närvaro,
särdeles som Flora envisades med henne,
att hon skulle dricka ett glas vin och äta
af det bästa som fanns; men hennes
bryderi förökades högligen af mr Pancks.
Denne gentlemans uppförande bragte
henne först på den tron, att han var
por-trättör, ty så uppmärksamt betraktade han
henne och så ofta blickade han i den lilla
annotationsboken, som låg bredvid honom.
Men då hon märkte, att han ej gjorde
något utkast, och att han endast talade
om affärer, började hon misstänka, att
han kunde vara någon af hennes’ fars
kreditorer och att han hade sin obetalta
fordran antecknad i.den lilla boken Ifrån
denna synpunkt betraktade, kunde mr
Pancks’ fnysningar ej uttrycka annat än
harm och otålighet, och hvarje högljudd
frustning blef en begäran om betalning.
Men åter togs hon ur denna tro genom
mr Pancks’ eget besynnerliga och
der-emot stridande uppförande. Hon hade
för en halftimme sedan lemnat bordet och
satt ensam vid sitt arbete. Flora hade
lagt sig till hvila i rummet bredvid, och
då hon drog sig tillbaka hade en lukt,
som af spirituosa, utbrutit i huset.
Under en gul silkesnäsduk i matsalen låg
patriarken försänkt i djup sömn; hans
filantropiska mun var vidöppen. Vid den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
