- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
191

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon var också glad att få draga sig
undan till sitt eget rum, ett rum, som
tycktes föga passande för hennes
späda ungdom och lynne, då hon kunde göra
det, utan att åsidosätta någon pligt. Det
var stunder på eftermiddagen, då hon ej
hade något att syssla med, då hennes far
fick fremmande, som spelte ett parti kort
med honom, då hon kunde undvaras, ja,
äfven var öfverflödig. Då brukade hon
skynda öfver gården, stiga uppför
trappan, som ledde till sitt rum och sätta sig
vid fönstret. De der spetsiga taggarne
på muren antogo många skapnader, det
starka jernet väfdes i många lätta former
och mången gyldene strimma föll på
rosten, under det lilla Dorrit satt försänkt
i tankar. Ibland visade sig nya figurer
på det grymma mönstret, då hon
betraktade det genom sina tårar; men antingen
det var förskönadt eller såg hotande ut,
när hon satt i sin ensamhet, var hon
tvungen att se öfver det, under det och
genom det; det var fängelsets outplånliga
brännmärke.

Lilla Dorrits rum var ett vindsrum och
på köpet ett Marshalsea-vindsrum. Det
var fult i sig sjelft, men utmärkt ’snyggt
och hade inga andra prydnader än
renlighet och frisk luft; ty alla försköningar
hon var i stånd att göra egnades hennes
fars rum. Likväl tilltog hennes kärlek
för detta torftiga ställe och hennes
största nöje var att sitta der allena.

Ja, en viss afton, då hon, under Pancks
hemlighetsfulla uppträdande, satt vid
fönstret och hörde Maggys välkända steg på
trappan, kände hon mycken oro vid
tanken på att bli bortkallad. Då Maggys
steg närmade sig, darrade hon och
hennes hjerta klappade häftigt; hon kunde
knappt tala, då Maggy slutligen visade sig.

— Var så god, lilla mamma, sade
Maggy, flämtande, och kom ner för att
lielsa på honom. Han ä’ här.

— Hvilken, Maggy?

— Kors, mr Clennam, vet jag. Han
ä’ i ert fars rum och han sa’ åt mig:
Maggy, vill du vara så snäll och gå och
säga, att det ä’ bara jag.

— Jag mår ej riktigt bra, Maggy. Det
är bättre att jag ej går. Jag skall lägga
mig litet. Du ser, att jag lägger mig nu
för att lindra min hufvudvärk. Hälsa och
tacka så mycket och säg, att jag hade
lagt mig, annars skulle jag visst ha
kommit.

— Men det ä’ då inte mycke’ höfligt
heller, lilla mamma, sade den stirrande
Maggy, att vända bort ansigtet så der!

Maggy var mycket ömtålig för
personliga förolämpningar och mycket
uppfinningsrik i att uppsöka dem.

— Att sätta båda händerna för
ansigtet, fortfor hon. Om ni inte står ut med
att se på ett stackars kräk, så vore det
bättre att säga det med ens och inte gå
och gömma er så der och såra hennes
känslor och krossa hennes hjerta vid tio
års ålder, stackars kräk!

— Det är för att lindra mitt hufvud,
Maggy.

-—Nå väl, om ni gråter för att lindra
ert hufvud, lilla mamma, så låt mig
också få gråta. Ligg inte och gråt bara för
er sjelf, förmanade Maggy, det ä’ att vara
för sjelfvisk. Och derpå började hon
snyfta.

Det var med någon svårighet hon
kunde förmås att gå och framföra ursäkten;
men löftet att få höra en saga — af
gammalt hennes största nöje — mot det
vilkoret, att hon skulle göra sitt
aldra-bästa för att rätt utföra ärendet, samt
låta sin lilla matmor få vara ensam ännu
en timme, förenad med en liten misstanke
på Maggys sida, att hon hade lemnat sitt
goda lynne dernere, besegrade hennes
motvilja. Hon gick således och mumlade
under vägen på den helsning hon skulle
framföra, för att komma ihåg den, samt
kom åter vid utsatt tid.

— Han va’ mycke’ ledsen, det kan jag
säga er, omtalade hon, och ville skicka
hit en doktor. Och han kommer igen i
morgon, det gör han och jag tror inte,
att han kommer att sofva godt i natt för
hvad han hörde om ert hufvud, lilla
mamma. Men bevara mig! Ni har minsann
gråtit!

— Kanske litet, Maggy.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free