Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbindelse till sig genom att förskjuta
en summa, som vore tillräcklig att
fullkomna en alldeles ny modell af en pump,
hvaraf de lyckligaste resultater skulle följa
för menniskoslägtet.
Ofverväldigade af dessa förenade
svårigheter, började mr Meagles och hans
familj att, ehuru med ledsnad, uppgifva
allt hopp att få återse Tattycoram, då
den nya och verksamma firman, Doyce
& Clennam, i sin egenskap af enskilta
män en lördag begåfvo sig till villan för
att dröja till måndagen. Den äldre
kompanjonen följde med deligensen, den yngre
fattade sin promenadkäpp.
Den lugna sommaraftonens nedgående
sol kastade sina sista strålar på honom,
då han närmade sig målet för sin
promenad och gick genom ängarne utmed
floden. Han erfor denna känsla af frid.
af lättnad, från en börda af bekymmer,
som landets stillhet uppväcker i stadsboers
bröst. Allt hvad han såg framför sig
var älskligt och lugnt. Trädens rika
löf-verk, det yppiga gräset, besprängdt med
vilda blommor, de små gröna öarne i
floden, den susande vassen, vattenliljorna,
som flöto på strömmens yta, rösterna från
aflägsna båtar, som ljödo så musikaliskt,
då de buros till honom af de sqvalpande
böljorna och af aftonvinden, allt uttryckte
hvila. Stundom hördes språnget af en
fisk, plaskandet af en åra, qvittrandet af
en fogel, som ännu ej flugit till sitt bo,
en hund, som skällde på afstånd, eller en
bölande ko — i alla dessa ljud herrskade
en sådan ande af hvila, att den tycktes
omsväfva honom i hvarje vällukt, som
förljufvade den doftande luften. De
långa strimmorna af rödt och guld på
himlen, det herrliga återskenet af den
sjunkande solen, allt andades ett gudomligt
lugn. Öfver de purpurfärgade
trädtop-parne i fjerran, öfver den gröna kullen
straxt bredvid, uppför hvilken skuggorna
långsamt smögo sig, herrskade samma
tystnad. Emellan det verkliga
landskapet och dess spegelbild i vattnet, syntes
ingen skillnad; båda voro så orörliga och’
så klara och, ehuru de tydligt talade om
lifvets och dödens högtidliga mysterier,
lugnade de dock med ljufva
förhoppningar åskådarens hjerta, emedan deras
skönhet hviskade om kärlek och nåd.
Clennam hade stannat, icke för första
gången, för att se sig omkring och för
att låta hvad han såg, intränga i sin själ,
liksom de skuggor han betraktade sjönko
djupare och djupare i vattnet. Han
fortsatte långsamt sin väg, då han på
gångstigen framför sig varseblef en gestalt,
som han kanske redan förut hade
sammanlänkat med aftonen och dess intryck.
Minnie var der, ensam. Hon höll
några rosor i sin hand och ■ tycktes ha
stannat, då hon fick se honom för att invänta
honom. Hennes ansigte var vändt emot
honom och hon tycktes ha kommit från
motsatt håll. Det var en oro i hennes
väsende, som Clennam aldrig hade sett
förr; då han kom närmare, föll det
honom hastigt in, att hon var der enkom
för att tala med honom.
— Ni förundrar er kanske öfver att
se mig här ensam, sade hon, i det hon
räckte honom sin hand. Men aftonen är
så skön, att jag ströfvat längre omkring
än jag först ämnade. Jag ansåg det dock
troligt, att jag skulle möta er och det
gjorde mig mer modig. Ni kommer visst
alltid den här vägen?
Då Clennam sade, att det var hans
älsk-lingsväg, kände han hennes hand darra
på sin arm och såg hur rosorna skakade.
— Får jag ge er en, mr Clennam?
Jag plockade dem, då jag gick genom
trädgården. Ja, jag plockade dem
verkligen för er, troende att jag skulle möta
er. Mr Doyce kom för mer än en
timme sedan och sade oss att ni gick hit.
Hans egen hand darrade, då han
emot-tog en eller par rosor af henne och
tackade henne. De voro nu vid början af
en allé. Om det var han eller hon, som
styrde deras promenad ditåt, kan vara
detsamma Han visste ej hur det gick till.
— Det är mycket dystert här, sade
Clennam, men angenämt vid denna tid.
Att gå genom denna djupa skugga och
komma ut genom det ljusa hvalfvet vid
dess slut, är den vackraste promenaden
för att nalkas färjan och villan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
