Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, ej tillhöra någon. Ändå bär denne
gamle man dessa kläder med en viss ovana,
som om han vore omsorgsfullt klädd
endast för att visa sig ute för allmänheten,
som om han tillbragte största delen af
sitt lif i nattrock och nattmössa. Och så,
alldeles som då landtråttan, under andra
året af en hungersnöd, kom för att helsa
på stadsråttan och fruktande letade sig
fram till dennas boning, genom en med
kattor befolkad stad, går denne gamle
man genom gatorna.
Ibland på helgdagar mot aftonen
synes hans gäng något ostadigare och hans
gamla ögon ha en fuktig men snart
försvinnande glans. Då än den lille mannen
drucken. En ganska obetydlig qvantitet
kommer honom att ragla; en
halfqvar-tersmugg, och hans ostadiga ben kunna
ej längre hålla balansen. Någon
medlid-sam bekantskap — rätt ofta en tillfällig
bekantskap — har uppvärmt hans svaga
lekamen med en undfägnad af öl och
följden deraf blir förloppet af en längre
tidrymd, innan han åter går genom gatorna.
Ty den lille gubben går hem till
arbetshuset; är hans uppförande godt, så
släpper man ändå ej ut honom ofta (ehuru
jag tycker, att man väl kunde göra det,
i betraktande af de få år, som ännu
återstå honom att gå ut på och sola sig);
är hans uppförande dåligt stänger man
ändå strängare in honom bland en
samling af två tjog och nitton gamla gubbar,
som alla ha syskontycke af hvarandra.
Mrs Plornishs far — en liten stackars
spenslig, gnällande gammal gentleman, som
liknade en plockad fogel; som hade idkat
bokbindaryrket, men varit utsatt för stora
motgångar och som sällan varit i stånd
att bana sig någon väg i lifvet, att få
reda på eller kunna betala någon, eller
att göra något alls med den, utom att
märka att han ej kom framåt — hade af
egen fri vilja dragit sig tillbaka till
arbetshuset, som af lagen blifvit bestämdt
att föreställa hans församlings
barmher-tige Samaritan (om man undantar
inbetalningen af två pence, som dock var en
dålig politisk ekonomi), vid den
utmätning, hvilken fört mr Plornish till Mar-
shalsea. Innan hans mågs missöden
kommit till denna punkt, hade gamle Nandy
(han kallades alltid så i sin lagliga
tillflyktsort, men bland de Blödande
Hjer-tana var han gamle mr Nandy) setat i
ett hörn vid den Plornishska eldstaden
och fått en bit mat och dryck ur det
Plornishska skafferiet. Han hoppades
ännu alltid få återtaga denna husliga
ställning, när lyckan skulle småle åt hans
måg; men så länge hennes ansigte tycktes
oförändradt, var och beslöt han att
för-blifva en af de små gubbarne i det
samfund af små gubbar, som alla liknade
hvarandra. Men icke hans fattigdom, icke
den rock, som han bar och som aldrig
varit modern, icke hans bostad på
gubb-huset kunde minska hans dotters beundran
för honom. Mrs Plornish var lika stolt
öfver sin fars talanger som hon möjligen
kunde ha varit om man gjort honom till
lordkansler. Om han varit öfverste
kammarherre, kunde hon ej ha varit mer
öf-vertygad om, att hans sätt var utsökt och
comme il faut. Den stackars lille gubben
kunde några små fadda och smaklösa
sånger från längesedan förgångna tider, om
Chloe och Phyllis och Strephon, som blef
dödad af kärleksgudinnans son; och för
mrs Plornish fanns ej vid operan sådan
musik, som de små i halsen gjorda
löpningar och driller, hvarmed han brukade
afsjunga dessa qväden, liknande ljuden
från ett sprucket positif, vefvadt af ett
spädt barn. På hans “utdagar," dessa
ljuspunkter i hans enformiga utsigt af
gamla gubbar, hvilka liknade topphuggna
träd, var det med på en gång nöje och
smärta som mrs Plornish, när han stärkt
sig med mat och druckit för en half
penny porter, brukade säga: “sjung en visa
för oss, pappa!“ Då gaf han dem Chloe
och om han var vid temligen godt lynne
också Phyllis — Strephon hade han knappt
kommit ut med, sedan han dragit sig
undan på gubbhuset — och då brukade mrs
Plornish förklara, att hon ej trodde att
en sådan sångare som pappa fanns till,
hvarpå hon torkade sig i ögonen.
Om han vid dylika tillfällen kommit
från hofvet, ja, om han varit den ädle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
