- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
258

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Du sade, mrs Merdle, anmärkte mr m
Merdle, i det han stack det sårade fingret j|
i sin mun, att du hade ett lidande för
min skull?

— Ett lidande för din skull, orsak till
klagan öfver dig, hvars rättvisa jag ej
eftertryckligare kunde bevisa än genom
att nödgas upprepa densamma, sade mrs
Merdle. Jag kunde lika väl ha sagt det
åt väggen. Det hade varit vida bättre
om jag sagt det åt fogeln. Den skulle
åtminstone ha skrikit.

— Du vill väl inte att jag skall skrika,
mrs Merdle, förmodar jag, sade mr Merdle,
i det han satte sig.

— Jag vet verkligen ej om det ieke
vore bättre, än att vara så der
besynnerlig och tankspridd, svarade mrs Merdle.
Då skulle man åtminstone veta, att du
märkte hvad som tilldrog sig omkring dig.

— Man kunde väl skrika utan att göra
det, mrs Merdle, sade mr Merdle, trögt.

— Eller också kan man vara vresig,
som du nu är, utan att skrika, svarade
mrs Merdle. Det är mycket sannt. Om
du önskar att veta orsaken till min
klagan öfver dig och vill höra mitt råd, så
är det, för att tala fullkomligt tydligt, att
du verkligen ej bör visa dig i societeten,
såvida du ej kan lämpa dig efter den.

Mr Merdle, som så intrasslat sina
händer i det hår han egde pä sitt hufvud,
att han tycktes lyfta upp sig sjelf, när
han rusade upp från stolen, utropade nu:

— Nå, i alla underjordiska makters
namn, mrs Merdle, hvem gör mer för
societeten än jag? Ser du denna bostad,
mrs Merdle? Ser du dessa möbler, mrs
Merdle? Har du tittat i spegeln och sett
dig sjelf, mrs Merdle? Vet du hvad allt
detta kostar mig och för hvems skull jag
skaffat mig det? Och ändå kan du säga,
att jag ej borde visa mig i societeten?
Jag, som så öser ut pengar åt den? Jag,
som nästan kan sägas ha — ha — ha
spänt mig sjelf för en kärra full med
pengar, för att hvar enda dag i mitt lif gå
omkring och mätta societeten?

— Nå, var då inte så häftig, mr Merdle,
sade mrs Merdle.

— Häftig? sade mr Merdle. Du är
nog för att göra mig ursinnig. Du
känner ej till hälften af hvad jag gör för
att lämpa mig efter societeten. Du vet
ingenting om de uppoffringar, som jag

| gör för den.

— Jag vet att ni tar emot de
förnämsta i landet, svarade mrs Merdle. Jag
vet att ni innehar en plats i hela
konungarikets bästa societet. Och jag tror att
jag vet (jag tror verkligen att jag vet
det, utan att låta påskina någon löjlig
egenkärlek deröfver) hvem som hjelper
er att bibehålla denna plats, mr Merdle.

— Mrs Merdle, genmälte denne
gentleman, i det han aftorkade sitt tröga röda
och gula ansigte. Jag vet det lika väl
som ni. Om ni ej vore en prydnad för
societeten och jag en välgörare, för
societeten, så hade ni och jag aldrig kommit
tillsammans. Då jag kallar mig dess
välgörare, menar jag dermed en person, som
skaffar den alla slags kostsamma saker
att äta, dricka och se på. Men att säga
mig, att jag ej passar för den, efter allt
hvad jag gjort för den — efter allt livad
jag gjort för den, upprepade mr Merdle
med en vild emphasis, som kom hans
hustru att upplyfta ögonlocken, efter allt
— allt! — att säga mig, att jag ej har
rätt att blanda mig i den, det är en
vacker belöning.

— Jag säger, svarade mrs Merdle lugnt,
att ni borde göra er mer passande för
societeten genom att vara mer dégagé,
mindre tankspridd. Det ligger positift
något simpelt i att draga affärerna med
sig öfverallt som ni gör.

— På hvad sätt drar jag dem med
mig, mrs Merdle? frågade mr Merdle.

— På hvad sätt ni drar dem med er?
sade mrs Merdle. Betrakta er i spegeln.

Ovilkorligt fästade mr Merdle sina ögon
på närmaste spegel, och frågade, under
det hans tjocka blod långsamt uppsteg till
hans tinningar, om man vore ansvarig för
sin matsmältning.

— Ni har en läkare, sade mrs Merdle.

— Han gör mig ingen nytta, sade mr
Merdle.

Mrs Merdle förändrade manöver.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free