- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
6

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jag är — lium — temligen väl
bekant dermed. Ehuru ej på sednare tider.
Ej pä sednare tider, svarade chefen med
en hviftning af handen.

Den inställsamme resanden besvarade
denna hviftning med en böjning på
huf-vudet och vände sig från chefen till den
andra unga damen, på hvilken han ej
hänsyftat annat än såsom en af de damer,
för hvilka han hyste så mycket deltagande.

Han hoppades att hon ej känt sig
besvärad af dagens mödor.

— Helt visst besvärad, svarade den
unga damen, men icke uttröttad.

Den inställsamme resanden gjorde henne
en compliment öfver sin goda
urskiljning-ning. Det var just så han hade menat.
Hvarje dam måste otvifvelaktigt känna
sig besvärad, när hon har att göra med
ett djur så allmänt kändt att vara
besvärligt som mulåsnan.

— Vi ha naturligtvis måst lemna våra
vagnar och packvagnar vid Mastigny, sade
den unga damen, som var något
förbe-hållsam och högdragen. Och
omöjligheten att föra hvad man behöfver till detta
otillgängliga ställe, samt nödvändigheten
att berga sig utan alla beqvämligheter äro
ej angenäma.

— Detta är verkligen ett ödligt ställe,
sade den inställsamme resanden

Det äldre fruntimret, som var ett
mönster i afseende på sin omsorgsfulla
klädsel, och hvars sätt att vara var
fullkomligt, som machin betraktadt, inflickade här
en anmärkning med låg, mild röst.

— Men detta måste beses så väl som
andra besvärliga ställen, sade hon. Som
det är ett mycket omtaladt ställe, är man
tvungen att se det.

— Ah, jag försäkrar er, mrs General,
att jag har ingenting emot att se det,
återtog hennes reskamrat vårdslöst.

— Ni har besökt detta ställe förut,
min fru? sade den inställsamme resanden.

— Ja, svarade mrs General, jag har
varit här förut, Låt mig råda er, min
vän, i det hon vände sig till det talande
unga fruntimret, att skydda ert ansigte
för den lågande elden, när ni så nyss
varit utsatt för bergsluften och snön. Ni

också min vän, till det andra och yngre
fruntimret, som genast följde rådet, under
det den andra endast sade;

— Jag tackar er, mrs General, men
jag finner mig fullkomligt väl och
föredrar att sitta så här.

Brodern, som lemnat sin stol för att
öppna ett i rummet stående piano,
hviss-lade åt det, slog igen det och kom
tillbaka till elden med lorgnetten i ögonvrån.
Han var klädd i den aldrafullkomligaste
resdrägt. Verlden tycktes knappast
tillräckligt stor för honom att genomresa,
när man jemförde den med hans
utrustning.

— De här menniskorna hålla rysligt
länge på med supén, sade han med
släpande röst. Jag undrar hvad de ämna
ge oss! Är det någon som har någon idé
om det?

— Jag tror ej att det blir stekt
men-niskokött, svarade en röst, som kom från
den andre herrn i det trefaldiga sällskapet,

— Jag förmodar icke det. Men hvad
menar ni? frågade han.

— Att, som ni ej kommer att
serveras vid den gemensamma supén, ni kanske
ville göra oss den ynnesten att ej steka
er vid den gemensamma elden, svarade
den andre.

Den unge gentlemannen, som i en
ledig ställning stod vid eldstaden och
lorg-nettcrade sällskapet, under det han vände
ryggen åt lågan och höll upp sin rock
med armarne, som om han tillhört något
species af fjäderfä och varit uppsatt på
spett för att stekas, förlorade
kontenan-sen vid detta svar; han tycktes i begrepp
att begära vidare förklaring, då man
upptäckte — ty allas ögon fästades på
talaren — att fruntimret, som var med
honom och som var ung och vacker, ej hade
hört hvad som tilldragit sig, emedan hon
svimmat med hufvudet på hans skuldra.

— Jag tror, sade denne gentleman med
dämpad röst, att det är bäst att bära
henne direkte till sitt rum. Yill ni kalla
någon, som kan komma hit med ljus och
visa oss vägen? sade han åt sin
reskamrat. På detta besynnerliga, villsamma
ställe vet jag ej hur jag skall hitta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free