- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
9

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Så förhåller det sig, skulle jag tro.
Och som de temligen väl förstå sig på
vädrets tecken, ge de ej hundarne
mycket att beställa — i följd deraf ha de
nästan dött ut — ehuru detta hus är väl
beläget som en tillflyktsort för dem
sjelf-va. Jag har hört att de vanligen lemna
sina unga familjer hemma. Men det är
en stor tanke, utropade artisten, i det
hans röst hastigt höjdes till en ton af
enthusiasm. Det är en sublim tanke! Det
är den skönaste tanke i verlden ocli
framkallar tårar i ens ögon, vid Jupiter!

Han fortfor derpå att äta sin kalfstek
med största lugn i verlden.

På bottnen al detta tal låg så mycken
gäckande motsägelse, att det ljöd nästan
disharmoniskt, ehuru hans sätt var
för-finadt och hans personlighet oklanderlig
och ehuru den föraktfulla delen deraf
tycktes så afsigtslöst yttrad, att ingen, som
ej var fullkomligt hemma i engelskan
kunde förstå det eller åtminstone ej bli
förolämpad deraf; så lugn och passionfri var
tonen.

— Betrakta, sade han, på samma sätt
som förut, denne gentleman vår värd, som
ej ännu hunnit lifvets middagshöjd, men
som på ett så behagligt sätt och med så
höfvisk belefvenhet och modesti gör les
honneurs för oss! Ett sätt, som skulle
anstå ett krönt hufvud! Spisa med lord
Mayorn i London (om ni kan skaffa er
en bjudning) och ge akt på kontrasten.
Denne förträfflige man, som har det finast
bildade ansigte jag någonsin sett, ett
fullkomligt felfritt ansigte, lemnar något slags
arbetsamt lif och kommer upp hit, jag
vet ej huru många fot öfver hafsytan,
i ingen annan afsigt (utom att sjelf njuta
af ett förträffligt kök, hoppas jag) än att
hålla hotel för stackars sysslolösa satar,
sådana som ni och jag, och lemnar
räkningen åt våra samveten! Hvad, är ej
detta en vacker uppoffring? Behöfves väl
mer för att röra oss? Skulle vi förakta
detta ställe, för att ej, åtta eller nio
månader af de tolf, räddade personer af
intressant utseende här hålla sig fast
omkring halsarne på de klokaste hundar, som
någonsin burit träflaskor? Nej! Heder åt

detta ställe! Det är ett storartadt, ett
herr-ligt ställe!

Den gråhårige gentlemannens bröst, hans,
som var chef för det betydande sällskapet,
svällde som om han velat protestera mot
att bli räknad bland stackars satar.
Artisten hade ej förr slutat att tala, än han
tog ordet, som om det varit hans
åliggande att ställa sig i spetsen vid de flesta
tillfällen, ehuru han nu för en stund
försummat sin pligt.

Med värdighet meddelade han sin värd
den åsigten, att han under vintern måtte
föra ett ganska ödsligt lif här.

Värden instämde med monsieur, att det
var något enformigt. Luften var svår att
andas för en längre tid i sender.
Kölden var ganska sträng. Man behöfde
ungdom och styrka för att uthärda det. Men
hade man det och himmelens välsignelse —

— Ja, det var mycket bra. Men det
instängda lifvet, sade den gråhårige herrn.

Det var många dagar, under hvilka
man kunde promenera utanför klostret,
om också ej vädret var så vackert. Man
brukade bana sig en liten väg, hvarest
man kunde ta sig motion.

— Men utrymmet, invände
gråhårsman-nen. Det är så litet. Så — ha — så
inskränkt.

Monsieur behagade påminna sig att der
funnos många tillflyktsorter att besöka och
att man också banade vägar till dem.

Men monsieur invände åter att å andra
sidan var utrymmet så — ha — hum —
så högst obetydligt. Ja, än mer. Det
var alltid detsamma, alltid detsamma.

Med ett artigt smölöje, höjde värden
sakta på axlarne. Det var sannt,
anmärkte han, men han bad om tillåtelse
att säga, att nästan alla föremål kunde
betraktas från olika synpunkter. Monsieur
och han betraktade ej detta ödmjuka
lef-nadssätt från samma synpunkt. Monsieur
var ej van vid inskränkning.

— Jag — hum — ja, mycket sannt,
sade den gråhårige herrn. Han tycktes
alldeles slagen af detta arguments styrka.

Monsieur var såsom engelsk resande
troligen omgifven af alla medel att göra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free