Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derom mer än en gång under det vi följde
efter ert sällskap uppför berget.
Det stora sällskapets öfverhufvud, som
var nådig men ej förtrolig, tycktes nu
anse sig varit mer än tillräckligt nedlåtande.
Han talade ej vidare och en qvarts
timmas tystnad inträdde, som först afbröts
af supéns servering.
Med supén kom en af de unga
mun-karne (der tycktes ej finnas några gamla
munkar) för att göra les honneurs. Den
liknade supéerna i de vanliga schweiziska
hotellerna och der var ingen brist på godt
rödt vin, som växt nära klostret i en
mildare luft, Den artistiske resenären kom
helt lugn och satte sig vid bordet med
de andra, utan att tyckas låtsa om sin
lilla skärmytsling med den så väl
utrustade resenären.
— Ack, säg mig, frågade han värden,
under det han åt sin soppa, om ert
kloster än har qvar många af de der
ryktbara hundarne?
— Monsieur, det har trenne.
— Jag såg tre der nere i galleriet.
Otvifvelaktigt de tre ifrågavarande.
Yarden, en smärt, mörklagd yngling
med ett artigt sätt och klara ögon, som
bar en svart kåpa öfverkorsad med hvita
ränder och som ej mer liknade den gamla
stammen af Sst Bernhardsmunkarne än
den gamla stammen af dess hundar,
svarade, att otvifvelaktigt voro dessa de tre
ifrågavarande.
— Och jag tror, sade den artistiske
resanden, att jag har sett en af dem förut.
Det var möjligt. Det var en temligen
väl känd hund. Monsieur kunde lätt ha
sett honom i dalen eller nere vid sjön,
när han (hunden) följt med någon af
ordensbröderna för att skaffa hjelp åt
klostret.
— Som sker vissa tider om året, tror jag?
Monsieur hade rätt.
— Och aldrig utan hunden. Hunden
är en ganska betydande personlighet.
Monsieur hade åter rätt. Hunden var
ganska nyttig. Folk intresserade sig med
rätta för hunden. Såsom varande en af
de öfverallt ryktbara hunderne, hvilket
ma’amselle kanske behagade anmärka.
Det gick något långsamt för
ma’amselle att anmärka det, emedan hon ej
tycktes hemmastadd i franska språket. Men
mrs General anmärkte det för henne.
— Fråga honom om den har frälst
många lif? sade på sin infödda engelska
den unge herrn, som förlorat kontenansen.
Yärden behöfde ej frågan öfversatt.
Han svarade straxt på franska:
— Nej. Icke denna.
— Hvarför icke ? frågade samme
gentleman.
— Ursäkta mig, svarade värden lugnt,
ge honom tillfälle dertill och han skall
utan tvifvel göra det. Ty jag är till
exempel fullkomligt öfvertygad om, fortfor han,
under det han skar kalfsteken åt sina
gäster och med ett fint småleende vände
sig till den unge herrn, som förlorat
kontenansen, atf. om ni, monsieur, vill
förskaffa honom detta tillfälle, han med
största ifver skall skynda att uppfylla sin
pligt.
Den artistiske reskamraten skrattade.
Den inställsamme reskamraten (som visat
en forsigtig ifver att erhålla sin fulla
andel af supen) borttorkade med ett stycke
bröd några droppar vin från sin mustach
och förenade sig i konversationen.
— Det börjar på att bli sent på året
för turister, min fader, sade han, är det
ej så?
— Ja, det är sent. Om två eller tre
veckor på sin höjd, bli vi lemnade allena
med vintersnön.
— Och då, sade den inställsamme herrn,
är tiden inne för de krafsande hundarne
och begrafna barnen enligt målningarne!
— Ursäkta mig, sade värden, som ej
fullkomligt fattade allusionen. Huru, då
är tiden inne för de krafsande hundarne
och begrafna barnen enligt målningarne?
Artisten inföll, innan den andre hann
att svara.
— Vet ni inte, frågade han kallt sin
reskamrat, som satt midt emot honom vid
bordet, att inga andra än smugglare
färdas denna väg om vintern, eller ha
något att göra på denna väg?
— På min ära! Nej! Aldrig hört talas
om’et.
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
