Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag vill bry mig om det!
— Tyst! Var forsigtig. Du glömmer
din beroende ställning.
— Det kan vara detsamma. Jag skall
springa min väg. Jag skall göra något
ondt. Jag vill ieke tåla det; jag kan icke
tåla det; jag dör om jag försöker att tåla det!
Den unga damen stod med ena
handen på sitt bröst, betraktande flickan,
som den, hvilken sjelf "lider af någon
åkomma och med nyfikna blickar ser samma
åkomma upptäckt och skärskådad hos en
annan.
Flickan fortfor att rasa och storma med
hela kraften af sin ungdom och sitt friska
lif, till dess att hennes våldsamma utrop
småningom öfvergingo till ett doft
mumlande, som tycktes uttrycka någon plåga.
I detsamma sjönk hon först ned på en
stol, sedan på sina knän, så på golfvet
bredvid sängen, dragande sängtäcket ned
på sig, dels för att dermed skyla sitt
nedböjda hufvud och våta hår, dels
kanhända omfamnade hon det, för att ändå ha
något att trycka till sitt ångerfulla bröst.
— Gå bort, gå bort ifrån mig! När
detta lynne kommer på mig, blir jag
galen. Jag vet att jag kunde kufva det,
om jag blott riktigt med allvar bjöde till,
och ibland försöker jag det också riktigt
på allvar, men andra gånger hvarken kan
eller vill jag. Ilvad har jag sagt! Jag
visste nog, när jag sade det, att det var
bara lögn, alltsammans. De tro att man
sörjer för mig någonstans, och att jag
har allt hvad jag behöfver. De äro så
innerligt goda emot mig. Jag håller så
hjertligt utaf dem; ingen kunde vara
vänligare emot en otacksam varelse än de
äro emot mig. För all del, gå bort, ty
jag är rädd för er. Jag är rädd för mig
sjelf när detta lynne kommer på mig, och
jag är lika rädd för er. Gå blott bort
ifrån mig, och letnna mig i ro att bedja
och gråta tills jag blir en bättre menniska!
Dagen nådde sitt slut; dess flammande,
vildt stirrande öga sänktes småningom;
den qvalmiga natten hvilade öfver
Marseille; och under dess skugga följde
reskamraterna, hvilka skiljdes åt på
morgonen, hvar och en sin af ödet bestämda
stig. Och sålunda är det alltid, både dag
och natt, under solen och under
stjernor-na, klättrande uppför de dammiga
bac-karne, mödosamt vandrande öfver de
ödsliga slätterne, irrande på fasta landet,
seglande på hafvet, kommande och gående
på det mest förunderliga sätt, för att
mötas och verka, och återverka på
hvarandra, sålunda är det som vi, oroliga
resan-sande, småningom fullända vår jordiska
pilgrimsfärd.
TREDJE KAPITLET.
Hemmet.
Det var en söndagsafton i London,
dyster, qväfvande och tung. Man kunde
bli förryckt öfver att höra de otaliga
kyrkklockorna, som klingade om livarandra i
dissonanser af alla grader, gälla och
dof-va, hesa och klara, hastiga och
långsamma, framkallande de förskräckligaste
genljud från murarne af de omgifvande
husen. Melankoliska gator i en botdrägt af
stenkolsrök, inpjöto utan förbarmande
dyster nedslagenhet i själen på alla
menui-»kor, som voro tvungna att betrakta dem
från sina fönster. I hvarje gata, nä-
stan i hvarje gränd, nästan i hvarje
gathörn, hamrade, ringde, klämtade någon
ängslig klocka, liksom om pesten vore i
staden och likvagname foro omkring. Allt
som möjligtvis kunde bereda någon
förströelse åt det af arbete uttröttade folket
var bommadt och tillregladt Inga taflor,
inga främmande djur, inga sällsynta
plantor och blommor, inga konst- eller
naturunder från forntiden, allt var med denna
upplysta stränga rättrogenhet förklarat för
tabu. så att do fula afgudabilderna från
Stilla hafs-öarue kunde hafva trott sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
