- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
40

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

anseende att det var förlorad möda att
söka få någon reda af lionom.

—- Slippa ut? sade fångvaktaren, — han
slipper aldrig ut. Om inte hans
kreditorer tar honom i axlarne och skuffar ut
honom.

Ilan hade varit der fem eller sex
månader, då han en dag kom springande,
blek och andfådd till fångvaktaren för
att säga honom att lians hustru var sjuk.

— Som hvar och en väl kunde se att
hon skulle bli, sade fångvaktaren.

— Vi ämnade, svarade han, — att hon
skulle flytta till landet i morgon, livad
skall jag väl göra! Ack, du milde
himmel, hvad skall jag göra!

— Stå inte bort tiden med att knäppa
ihop händerna och bita på naglarne,
svarade den praktiske fångvaktaren — men
kom och följ med mig.

Fångvaktaren gick före honom — under
det han alltjemt darrade i hela kroppen
och utstötte svaga rop sägande: Huru

skulle han väl göra! och under det hans
obeslutsamma lingrar stänkte ikring
tå-rarne som betäckte hans ansigte —
uppför en af fängelsets gemensamma trappor
tills han kom till en dörr på vinden, på
hvilken dörr fångvaktaren knackade med
handtaget på sin nyckel.

— Kom in, ropade en röst innanför.

Fångvaktaren öppnade dörren och ett

uselt illaluktande litet rum blef synligt,
der tvenne hesa, rödfnasiga personager
med uppsvullna kinder, sulto och spelade
kort vid ett murket bord, rökande i sina
pipor och drickande bränvin.

— Doktor, sade fångvaktaren, liär är
en gentlemans fru som behöfver er utan
att ni får förlora en minut!

Doktorns vän var i den positiva graden
af heshet, uppsvullenhet, rödfnasighet,
snuskighet, inpyrd med tobak och
bränvin; doktorn sjelf i den comparativa —
hesare, uppsvullnare, rödfnasigare,
snuskigare, mera inpyrd med tobak och
bränvin. Doktorn var snuskig till en
förvånande grad; han var klädd uti en tjock,
söndrig och stoppad sjömansjacka, som
hade hål Aid armbågarne och en synbar j
brist på knappar (han hade på sin tid va-

rit en erfaren kirurg, engagerad på ett
passagerarefartyg), de smutsigaste hvita byxor
som någon dödlig menniska kunde tänka
sig, samt tofflor af filt; något linne stod
ingenstädes att upptäcka.

— Barnsnöd? sade doktorn. — Jag
är den som kan hjelpa henne! Härmed
tog doktorn en kam, som låg på
spisel-kanten och kammade sitt hår så att det
stod upprätt — hvilket tycktes vara hans
sätt att tvätta sig — tog fram ur
skänken der hans koppar och fat och hans
brännkol hade sin plats, en låda eller ett
fodral tillhörande hans profession och af
det gemenaste utseende, körde hakan ner
i den smutsiga halsduken, och såg ut med
hela sitt medicinska tillbehör, som en stor
fågelskrämma.

Doktorn och gäldenären sprungo utför
trapporna och skyndade till den sednares
rum, under det fångvaktaren återvände
till sin post, Alla fruntimmer i
fängelset hade fått reda på saken och voro
samlade på gården. Några ibland dem
hade redan tagit fatt på de två barnen
och ledde dem gästvänligt hem till sig;
andra erbjödo små nödvändighetsartiklar
till låns från deras egna tarfliga förråder;
andra åter uttryckte sitt deltagande med
flödande tårar. Den manliga
fångpersonalen, inseende sin öfverflödighet, hade
dragit sig tillbaka, för att icke säga
smugit sig in i sina rum, der några af dess
medlemmar nu från de öppna fönstren
complimenterade docktorn medelst
hvisslingar, när han gick förbi utanföre. under
det andra, samtalande med hvarandra från
olika våningar utbytte sarkastiska
anmärkningar öfver den rådande lifliga
sinnesstämningen.

Det var en het sommardag och
fängelserummen lågo der och stektes mellan
de höga murarne. I vår gäldenärs
trånga kammare hade mrs Baugham,
fängelsets hjelphustru och budbärerska, som
icke var fånge (elmrn hon engång varit
det), utan var den allmänt tillgängliga
mellanlänken med den vttre verlden,
erbjudit sin tjenst såsom flugfångerska och
uppasserska i allmänhet. Väggarne och
taket yoro nemligen svarta af svärmar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free