- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
77

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

handhafves i detta departement. Vi
komma att hänskjuta den till höger och
ven-ster och hvart den liänskjutes måste ni
leta reda på den. Uå den ibland
kommer tillbaka till oss, så är det bäst att
ni letar reda på oss. Då den fastnar
någorstädes, så måste ni försöka att ge
den en påstötning. Då ni skrifver
derom till ett annat departement och sedan
till detta departement igen och ändå ej
erhåller några tillfredsställande nyheter
derom — nå, då är det bäst att ni går
på med att skrifva.

Arthur Clennam såg verkligen ganska
tviflande ut.

— Jag är er i alla fall mycket
förbunden för er artighet, sade han.

— Icke det minsta, sade denne
intagande unge Barnade. Försök det och se
hur ni tycker om det. Det står i ert
fria val att ge den på båten, när ni helst
behagar. Det är bäst att ni tar några
formulärer med er. Gé honom några
formulärer!

Med denna order till numro två, tog
denne lefnadsfriske unge Barnade ännu
en packe handlingar af numris ett och tre
och bar dem in i helgedomen för att
nedläggas inför Omsveps-expeditionens
ordförande afgudar.

Arthur Clennam stoppade temligen
nedstämd formulärerna i sin ficka och gick
igenom den långa korridoren och utför
den långa stentrappan. Han hade
kommit till porten, som förde ut till gatan
och väntade endast, just ej med något
öfvermått af tålamod, att tvenne
personer, som voro före honom, skulle gå ut
för att fortsätta sin väg, då en bekant
röst nådde hans öra. Han såg på den
talande och igenkände mr Meagles. Mr
Meagles var mycket röd i ansigtet, rödare
än resan kunde liafva gjort honom, och
sade under det han höll sin följeslagare,
en kortvext man, i kragen: kom ut, din
skälm, kom *it!

Detta var lika oväntadt att höra som
det var oväntadt att se mr Meagles stöta
upp porten och rusa ut på gatan med den
lille mannen, som hade ett ganska
oförargligt utseende; Arthur Clennam stod också

ett ögonblick stilla, utbytande blickar af
förundran med portvaktaren. Han skyndade
dock snart efter och såg mr Meagles, åtföljd
af sin fiende, gå nedåt gatan. Han upphann
snart sin gamle reskamrat och slog honom
på axeln. Mr Meagles’ af vrede förmörkade
ansigte ljusnade, då han igenkände hvem det
var och han räckte vänskapligt ut sin hand.

— Hur mår ni? sade mr Meagles. Hur
står det till? Jag liar just nyss kommit
utifrån. Jag är glad att se er.

— Och jag är mycket glad att återse er.

— Tackar. Tackar!

— Mrs Meagles och er dotter?

— Befinna sig så väl som möjligt, sade
mr Meagles. Jag önskar endast, att jag
presenterat mig för er på ett mer
förmånligt sätt, hvad lugn ocli köld beträffar.

Ehuru dagen var allt utom varm, var
mr Meagles i ett så upphettadt tillstånd
att han ådrog sig de förbigåendes
blickar; isynnerhet då han stödde ryggen mot
ett staket, aftog hatt och halsduk och
duktigt gned sitt svettiga liufvud och
ansigte, sina blossande öron och sin hals,
utan att fästa minsta afseende på
allmänna opinionen.

— Husch! sade mr Meagles, i det han
åter klädde sig. Det var godt. Nu är
jag svalare.

— Man har förargat er, mr Meagles.
IIvad är på färde?

— Vänta litet och jag vill säga er det.
Har ni tid att göra en tur i parken?

— Så många som ni behagar.

— Kom då. Ja! ni må väl se på
honom. Arthur råkade att fästa ögonen på
den skyldige, som mr Meagles med så
mycken vrede hållit i kragen. Han är
något att se på, den der karlen.

Han var just ej så mycket att se på,
hvarken i hänseende till storlek eller
klädsel; var endast en kort satt man, af ett
praktiskt utseende, med grått hår; i hans
ansigte såg man spår af djupsinnigt
begrundande, djupa fåror som sågo ut som
om de varit skurna i hårdt träd. Han
var klädd i snygga, men något nötta,
svarta kläder och föreföll vara en
skarpsinnigmästare i något slags handtverk. Han
höll ett glaaögonsfodral i handen och under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free