- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
93

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

da meningen, teg han visligen. Han
emot-tog sedan Clennams adresskort oeh den
sig tillkommande kontanta erkänslan.

Han var angelägen om att genast
utföra sitt uppdrag oeh hans principal var
af samma tanke. Derföre erbjöd sig hans
principal att köra honom till Marshalseas
port och de togo den vägen öfver
Black-friars bron. Under vägen framlockade
Arthur från sin nye vän en något oredig
beskrifning öfver det inre lifvet i
Blödande Hjertats gård. Det var allt svårt för
dem der, sade mr Plornish, ovanligt svårt,
det var tvärsäkert, det. Nå, han kunde
ej säga huru det kom sig; han visste ej
om någon kunde säga hur det kom sig;
allt hvad han visste var, att det var så.
Då en man kände på sin egen rygg och
i sin egen mage, att han var fattig, så
visste den mannen (det var mr Plornishs
bestämda tro) väl att han var fattig på
ett eller annat sätt, och det kunde man
ej prata bort från honom, lika litet som
man kunde prata till honom kött. Sedan
ser ni, somliga, som mådde bättre, och
ganska många så’na lefde just nätt upp
sina tillgångar sjelfva, ja kanske till och
med öfver dem, sade, att de va’
obetänksamma (det var favorit-uttrycket) der nere
i gården. Om de, till exempel såg en
man med hustru och barn fara till
Hamp-ton Coust i en gammal vagn, kanske bara
en gång om året, straxt sa’ de: «Ilalloh!
Jag trodde ni var fattig, min
obetänksamme vän!« Herre Jemine, var ej det bra
hårdt för en stackare! Hvad skulle man
då ta’ sig till? Man kan väl inte gå och
och bli alldeles melankoliskt galen- heller
och om man det gör, inte får andra det
bättre för det. I mr Plornish tanke skulle
det till och med bli värre för dem. Och
ändå såg det ut som om de ville göra en
stackare melankoliskt galen. De blanda
sig alltid i allting — om inte med högra
handen, så med den venstra. Hva’
gjorde de der nere i gården? Kors, kom och

se på dem. Der va’ flickorna och deras
mödrar, som dag och natt, och natt och
dag höllo på att sy, eller kanta skor, eller
göra utstofferingar, eller sy västar, och
ändå kunde de ej mer än rätt och jemnt
hålla kropp och själ tillsammans, ja, knappt
nog det. Der fanns folk af nästan alla
slags yrken ni kunde uppräkna och alla
ville arbeta, men kunde ej få arbete. Der
va’ gammalt folk, som se’n de arbetat
hela sitt lif igenom slutligen blefvo
insatta på arbetshuset och der bodde de
mycket sämre, voro mycket sämre födde
och handterade än om de varit — mr
Plornish sade ordningsmän, men tycktes
mena ogerningsmän. Kors, man visste
rakt inte hur man skulle vända sig, för
att ställa till lite grand beqvämt åt sig.
Men hvem var skulden dertill? Ja, mr
Plornish visste ej hvems skulden var. Han
visste nog hvem som slet ondt, men han
visste inte livems felet var. Det var ej
hans sak att ta reda på’et och hvem skulle
bry sig om honom, om han också toge
reda på’et. Han visste bara att dem,
som tog saken om hand inte gick rätt
tillväga me’en och att den inte gick rätt
af sig sjelf. Hans egen, om ock ej
logiska tanke om saken var, att om man
inte kunde göra något för honom, så
borde man inte heller ta’ något af honom
för att göra det; och så vidt han kunde
se, så var det ändå summan af saken.
Plornish afhandlade sålunda sin egen
ställning i samhället på ett vidlyftigt, sakta
knotande, litet enfaldigt sätt, vände den
fram och tillbaka, liksom en trasslig
härf-va, som en blind man fåfängt söker att
finna början eller slut på, tills de kommo
till fängelseporten. Der lemnade han sin
principal, som på hemvägen undrade huru
många tusen Plornishar kunde finnas inom
ett par dagars väg från
Omsveps-expe-ditionen, spelande åtskilliga kuriösa
variationer på samma thema, hvars melodier
voro denna ärorika stiftelse obekanta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free