- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
95

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

man af framskriden ålder med släta gråa
ögonbryn, som tycktes röra sig efter det
pickande ljudet vid det flämtande
eldskenet, och höll sina med listskor beklädda
fötter på mattan framför eldstaden, under
det han långsamt vände tummarne
omkring livarandra. Det var gamle
Christoffer Casby — igenkännlig vid första
påseendet — lika oförändrad på mer än
tjugu år som hans egna solida möbler —
lika oåtkomlig för de vexlande
årstidernas inflytande som de gamla
törnrosbla-den och lavendelqvistarne i hans
porslinskrukor.

Kanske har det aldrig funnits en man i
denna mödosamma verld, som inbillningen
haft så svårt att föreställa sig såsom gosse.
Och likväl hade han förändrat sig ganska
litet under sin vandring genom lifvet. I
det rum der han nu satt, hängde midt
emot honom porträttet af en gosse,
hvilket hvar och en som såg honom måste
igenkänna för master Christoffer Casbys
vid tio års ålder; ehuru han, på sätt och
vis, var förklädd medelst en räfsa, som
han höll i handen, och hvarföre han, då
som nu, hade lika liten smak och nytta
som för en dykareklocka; han satt (på
ett af sina egna ben) på en med violer
öfverhöljd kulle och tycktes försänkt i
brådmogen eftertanke genom beskådandet
af en bykyrkas torn. Man igenkände
samma släta panna och ansigte, samma lugna
blåa öga, samma milda min. Det
glänsande kala hufvudet, som såg så stort ut,
emedan det glänste så; och det långa gråa
håret, som nedhängde vid sidorna och i
nacken, liknande rått silke eller spunnet
glas, och såg så vördnadsbjudande ut,
emedan det aldrig klipptes, fick man
naturligtvis ej se hos gossen som hos
gubben. Emellertid kunde man dock
tydligen hos den serafiska varelsen med
räf-san igenkänna rudimenterna till patriarken
med listskorna.

Patriark var det namn, som många funno
behag i att gifva honom. Åtskilliga gamla
damer i trakten kallade honom den siste
patriarken. Så grå, så långsam, så lugn,
sä fri från passioner, med ett så knöligt
hufvud, var patriark just rätta namnet för

honom. Man hade tilltalat honom på
gatorna och vördnadsfullt anhållit, att han
skulle bli en patriark för målare och
bildhuggare och detta med så mycken
efter-hängsenliet, att man verkligen kunde bli
frestad att tro, att det låge utom de
sköna konsternas område att ihågkomma en
patriarks egenskaper eller att uppfinna en
sådan. Filantropister af båda könen hade
frågat hvem han vore, och när man
underrättat dem om, att det var »gamle
Christoffer Casby, f. d. agent åt Lord
Decimus Titus Barnade,” utropade de i
ett utbrott af felslagna förhoppningar:
»Ack, med ett sådant hufvud, hvarföre
är han ej sitt slägtes välgörare! Ack,
med ett sådant hufvud, hvarföre är han
ej de faderlösas far och de värnlösas vän!»
Men med detta hufvud förblef han dock
gamle Christoffer Casby, som af
allmänheten ansågs rik på fast egendom och
med detta hufvud satt han nu i sitt eget
tysta förmak. Det skulle i sanning vara
höjden af oförnuft att förmoda honom
sittande der utan hufvud.

Arthur Clennam gjorde en rörelse för
att ådraga sig hans uppmärksamhet och
de gråa ögonbrynen vände sig i denna
riktning. v

— Jag ber om förlåtelse, sade
Clennam, jag fruktar, att ni ej hörde då jag
anmäldes?

— Nej, min herre, det gjorde jag ej.
Önskade ni se mig, min herre?

— Jag önskade betyga er min vördnad.

Mr Casby tycktes litet grand
missbelåten, gäckad i den förhoppning han
kanske hyst, att gästen hade ett mer
vinst-gifvande ärende.

— Har jag den förmån, min herre,
fortfor han, — var så god och sitt ner
— har jag den förmån att känna ... ?
Ack ja, verkligen, jag tror att jag har!
Jag tror att jag ej misstar mig i den
förmodan, att edra anletsdrag äro mig
bekanta? Jag tror att jag tilltalar en
person, om hvars återkomst till sitt
fädernesland, mr Flintwinch underrättade mig.

— Det är verkligen den samme.

— Verkligen! mr Clennam?

— Just densamme, mr Casby.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free